4 05 2020 | Allmänt |
En del av att bli läkare är att specialisera sig. Efter allmäntjänstgöringen som jag gjorde klart i december 2019 är jag legitimerad, och nu är det dags att hitta Det. Mitt specialområde. Min specialisttjänstgöring, ST i kortform.
Jag har velat bli narkosläkare sedan vintern 2015/16. Det allt det jag började plugga läk för: det är hela kroppen, fysiologin, hur vi hänger ihop och hur olika organsystem påverkar varandra – och för den delen hur yttre faktorer påverkar organen. Jag ser det som ett enormt spännande jobb, med omväxlande dagar och lite av det där adrenalinhöjande som jag skulle önska.
Samtidigt fungerar det sämre med mina önskemål om att ha fokus på familjen och inte jobba heltid. På att hinna med forskningen (något de redan på intervjun förra året klargjorde var fritidsgöra) och alla mina andra projekt som jag vill lägga tid. Det är en jourtung specialitet där verksamheten pågår dygnet runt.
På sistone har även rättsmedicin seglat upp som en möjlighet. Det är ju en helt annan typ av specialitet, inte minst eftersom det i stor utsträckning är döda man har att göra med. Det är en del levandeundersökningar också, men mycket av tiden hänger man i en obduktionssal. Det är inte riktigt vad jag tänkte mig när jag började på läkarutbildningen, även om alla andra tänkt tanken åt mig eftersom jag har juristutbildningen bakom mig.
Sist men inte minst har vi specialiteten jag inte egentligen tänkt mig alls: allmänläkare. (Distriktsläkare, vårdcentralsdoktor, etc). En betydligt mindre spännande specialitet i mina ögon, med dagar som följer rutin och schema. Massor av administration, sjukskrivningar, receptförnyelser. Rond på äldreboenden och multisjuka människor som kommer med handskrivna listor på alla sina krämpor. Det är där jag är nu, på ett vikariat till efter sommaren.
Mer än en kollega har varit på mig om att bli allmänläkare.
Och grejen är att när jag ställer upp de här tre specialiteterna sida vid sida, då är det inte narkos som vinner. När jag ställer upp saker som möjlighet till deltid, arbetstid, forskningstid – då blir det smärtsamt uppenbart att allmänläkare är det bästa. Till och med efter att jag drar av poäng för all administration och de många randningarna, till och med när narkosen och rättsmedicin får full poäng för spänning – till och med då vinner allmänmedicin. Och det är inte med en poäng heller. Det är med många.
Så vad är viktigast? Är ”spännande” den viktigaste biten så vinner narkosen. Men borde det vara det viktigaste?
FIRE-tänket har mig snärjd, på det positiva sättet. Innan hade jag kanske inte tänkt så här, kanske hade jag kört på mot narkosen och insett först om ett par år att jag missat mina barns uppväxt och lagt alla mina sidointressen på hyllan. Kanske hade det blivit bra, men förmodligen hade det blivit mest stress och press. Om jag nu förespråkar att tänka på vad som är viktigt på riktigt för mina patienter, då borde jag ju följa mina egna råd. Det finns så mycket annat än jobb som jag tycker är viktigt.
Som allmänläkare kommer jag göra skillnad, det känner jag redan att jag gör. Maken säger att ”en bra allmänläkare är värd sin vikt i guld”, och vem vet om jag blir riktigt så bra eller ej – men jag kan bli bra i alla fall. Patientmötena är intressanta, det har jag aktivt suttit och tänkt när jag haft dem framför mig. Givetvis inte alla, men många. Att få samsyn med en patient, att träffa dem upprepade gånger och följa dem, att hjälpa dem att må bättre, det är något helt annat än att stå på ett hjärtstopp eller ta hand om ett multitrauma – men det är faktiskt spännande det också.
Så efter många, långa timmar av funderande fram och tillbaka sa jag till slut ja till ett fortsatt vikariat på vårdcentralen där jag redan tillbringar mina dagar, och det med målet om att bli ST-läkare här.
Allmänmedicin, here I come.
23 04 2020 | Inte ekonomi |
(Det här inlägget har absolut inget med ekonomi att göra, så vet ni det.)
Jag har haft katt sedan drygt 13,5 år, men sedan en vecka har jag inte längre någon katt.
Jag började som ”stödhem” åt Kattkommando Syd och valde att ta in en dräktig hona för att få ha kattungar hemma. Matilda var en snäll och vän kattdam som älskade att gosa, och en vecka efter att hon kom till mig födde hon sex ungar. Efter att ungarna blivit tolv veckor gamla fick Matilda flytta vidare till ett för-alltid-hem och fyra av ungarna adopterades bort.
Två blev mina katter: Tara och Angel.
Tara blev sju år och fick somna in på grund av att hon fick svår artros i höfterna och hade konstant ont.
Angel har levt vidare med oss och varit med när vi flyttat till hus och fått barn – det var det konstigaste, de där små krabaterna, och det tog lång tid innan hon vågade sig i närheten av dem. Båda barnen har älskat katten mer än hon älskat dem, men på sistone har stora tjejen blivit så stor att Angel trivts med att gosa med henne (medan den lilla mest vrålat ”KATTEN!” och sprungit efter med största leendet).
I onsdags kväll hände något, varken jag eller maken vet riktigt vad, förmodligen har hon hoppat och landat snett. Plötsligt kunde hon inte stå på bakbenet och hade uppenbart mycket ont. Hos veterinären dagen efter konstaterades det att båda korsbanden i höger bakben var av, och knät var helt utan stabilitet. Hon skulle för alltid ha ont och aldrig kunna gå på benet, och det skulle inte kunna läka med tanke på hennes ålder och allmänna kondition. Jag och maken tog beslutet att hon skulle få somna istället.
Det är tuffaste med att ha djur, men det är också vårt ansvar.
Vi kunde få ta hem henne över helgen för att säga farväl, men vi var ense om att hon bara skulle ha ont och inte kunna röra sig (även om hon fick smärtlindring), och dessutom skulle hon behöva genomlida mer tid i bilen, vilket hon avskydde. Det var bättre att det skedde direkt, när hon redan var sederad och smärtfri.
Vi funderade på hur vi skulle göra det så bra så möjligt för äldsta dottern, som inte var med hos veterinären. Vi valde att ge Angel en begravning hemma och i helgen fick dottern välja en fin buske, en som kommer blomma med vackra vita blommor, som nu står ovan hennes grav. Både jag och dottern saknar henne mycket och det känns konstigt att för första gången på nästan fjorton år inte ha en liten gosig katt. Hon var en liten fegis, men hon var en underbar katt som jag alltid kunde lita på.
Vila i frid, min vän.
16 04 2020 | Barn, Inte ekonomi, Medicin |
Innehåller reklamlänk för Apohem
Vi är ute och reser då och då. Eftersom vi reser mest till charterställen eller andra väl bebodda ställen är det ganska få grejer man verkligen måste ha med sig – det mesta finns att köpa på plats. Något jag dock ändå är noga med att ta med mig är läkemedel. Man vet aldrig vad som finns på stället dit du ska, och och dessutom behövs läkemedel alltid vid jobbiga tider på dygnet då eventuella apotek inte är öppna. Jag brukar köpa via Apohem och få hem grejerna till dörren.
Eftersom många verkar resa utan detta viktiga – vilket synliggjordes inte minst på en av våra senaste resor som var ihop med tre andra sällskap, då vårt förråd av läkemedel användes friskt – tänkte jag lista saker jag tycker bör vara med i ett reseapotek.
Alltid
- Paracetamol (Alvedon, Panodil, Pamol, etc) i tablettform. 2 tabletter á 500 mg 4 gånger per dygn (alltså totalt 4 g) är maxdos, med minst 6 timmar mellan varje intag. Bra vid feber och smärta. Kombinera gärna med ibuprofen. För barn: både flytande form och stolpiller. Om barnet har feber och kräks är stolpiller att föredra, medan ett barn med diarré kan behöva flytande form. För många barn, framför allt de riktigt små, är det enklare med stolpiller än att svälja något alldeles oavsett om det är flytande eller ej. En spruta med milliliterangivelse är bra för att få i barnen rätt mängd av medicinen på ett enkelt sätt. Här hemma är Panodil jordgubb favoriten.
- Ibuprofen (Ipren, Ibumetin, etc) i tablettform. Maxdos anges på paketet. Antiinflammatoriskt och febersänkande. Kombinera gärna med paracetamol vid feber eller smärta. För barn: Både flytande form och stolpiller, samma resonemang som för paracetamol.
- Nässpray (Nasoferm, Otrivin, Nezeril, etc) för att det är jobbigt att sova med täppt näsa. För barn: Barnversionen av nässprayen.
- Omeprazol och/eller Gaviscon mot sura uppstötningar och halsbränna. Definitivt för dig med sådana problem på hemmaplan, men även för andra eftersom dieten på semestern kanske inte är identisk med den hemma.
- Loperamid (Imodium, Dimor, etc) eftersom diarré är vanligt utomlands.
- Antihistamin (Loratadin, Desloratadin, Cetrizine, Kestine, etc), vid allergi och bra att ha med sig alldeles oavsett eftersom det även fungerar klådstillande om man t ex får insektsbett. Dessutom vet man aldrig vad man stöter på utomlands i nya allergener.
- Plåster. Ett måste när man har barn med, men rekommenderas även i bara vuxet sällskap för även vuxna kan slå sig och blöda, skära sig på en kniv, eller något annat.
Ytterligare saker man kan fundera över att ta med
- Mild kortisonsalva (hydrokortison, etc), bra att ha vid hudutslag såsom soleksem.
- Linda, så att man kan hantera om någon trampar snett och stukar foten eller liknande.
- Vätskeersättning för att ersätta förlusterna vid svårare magsjuka.
- Febertermometer, framför allt vid resa med barn men bra över lag.
- Handdesinfektionsmedel.
- Åksjuketabletter om du är benägen att bli åksjuk.
- Medel vid tillfällig förstoppning om du har benägenhet att bli förstoppad.
Och GIVETVIS ska alltid andra mediciner du tar regelbundet, receptbelagda som inte, följa med. Kontrollera i god tid före avresa att du har tillräckligt med läkemedel för hela resan så att du slipper ha panik när du inser dagen innan att det är otillräckligt och vårdcentralen har stängt och/eller apoteket har stängt/slut på läkemedlet i fråga.
Har ni något mer ni brukar ha med?
30 03 2020 | Allmänt, Inte ekonomi |
Det har stulits handsprit från vår vårdcentral. Vi är långt ifrån de enda drabbade – flera avdelningar på sjukhuset har råkat ut för samma sak, och när jag skrev om det på Twitter fick jag höra att även förskolor råkat ut för samma sak.
Jag fick då kommentaren att stunder som dessa då människors sämsta sidor visas. Och det är klart att det är svårt att säga emot när folk köper så mycket medicin och toapapper att det inte finns för andra. Eller, mycket värre, när skurkar ringer äldre och säger att de kan hjälpa dem att handla, bara de loggar in med bank-id (jag hoppas verkligen att ingen gått på något sådant!).
Men samtidigt måste jag ju säga att jag tycker att stunder som dessa också drar fram det bästa i människor.
Läkarstudenter på de sista terminerna har skrivit upp sig i tusental för att hjälpa till vid behov i vården, med vilka uppgifter som än behövs. Facebookgruppen har skapats för att hjälpa äldre att handla (utan att de behöver logga in med bank-id…). Folk stödköper mat från sina favoritrestauranger för att hålla dem under armarna. Och så vidare. För att inte tala om den rena mängden människor som följer myndigheternas råd om att stanna hemma även vid lindriga symtom, för att vi försöker skydda de riskgrupperna för sjukdomen.
Jag köper mat från mina favoritställen i stan, tar med fika hem från favvo-cafét. Vi hjälper svärföräldrarna med inköpen och har erbjudit samma hjälp till våra grannar som är på ålderns höst. Vi gör det vi kan i det lilla. Vi har inga problem ekonomiskt av krisen, och då kan vi lägga en lite större andel av våra utgifter på utemat, om det gör att restaurangerna överlever till krisens slut.
Kriser tar fram både det bästa och det värsta i människor. Så här långt tycker jag ändå att det bästa överväger.
27 03 2020 | Inte ekonomi |
Rubiks kub, en sån där kub med ett antal färgade fält på varje sida där man ska försöka få varje sida att bli bara en enda färg genom att vända och vrida.
Så känns livet just nu. Eller åtminstone den så kallade karriären.
Jag är inte bra på Rubiks kub. Jag vänder och vrider och försöker desperat få alla färger att hamna på sina respektive sidor, men vad jag än gör så är det alltid någon färgad ruta som är en annan färg än resten – för att inte tala om alla de andra sidorna på kuberna som är en salig blandning av psykadeliska färger.
På nätet finns lösningar för Rubiks kub, strategier som tar en från regnbågsblandningar till fint ordnade sidor.
Jag önskar att det fanns en instruktion på nätet för vad jag ska göra i livet. Hur ska jag vända och vrida för att allt ska hamna i prydliga färgfält? Hur ska jag välja för att hitta balansen, trivas med mitt jobb och allt annat som ska få plats?
Nu har det dessutom blivit som att jag, som var väldigt nära att efter flera månaders kämpande, lösa den j—a kuben har lämnat den över natten, och då har någon klåfingrig typ tagit den och fipplat med den så att allt är kaos igen.
Bland valen jag nu måste göra är det osannolikt att jag får kompletta fält. Minst en av rutorna kommer alltid att vara en annan färg än resten, kanske flera.
Vilket fält kommer vara en annan färg? Vad väljer man, bland vänskap, arbetsplats, närhet, veta-vad-man-har-men-inte-vad-man-får? Vad väljer man, när flera av valen kanske inte ens är tillgängliga? Och redan från början måste jag välja vilken sida som ska vara vilken färg. Hur ställer jag mig till prioriteringen mellan familj och spänning, mellan verklighet och dröm?
Så många frågor.
Så få svar.
