6 11 2019 | FIRE |
Imorgon gör jag min sista dag på vårdcentralen som AT-läkare. Efter 2,5 år av allmäntjänstgöring (förlängd på grund av föräldraledigt) är jag äntligen legitimerad läkare, med de möjligheter det öppnar för.
Så vad ska jag göra sedan?
Först blir det två veckor forskningstid som jag har kvar – och det följs av ledighet. 50% föräldraledigt, 50% forskningstid, i två månader. Ledigt över jul och nyår och ledigt hela januari. Det blir en kraftig sänkning av våra inkomster, och det kommer ju påverka vår ekonomi gravt—
Nej, just det. Inte. För att det är inte så våra liv ser ut längre. För att vi har lagt om livet till att inte kräva hela våra löner för att fungera. Vi lever bra på bara min lön och sparar i princip hela makens.
När februari kommer börjar jag jobba igen, men på 60% med 40% föräldraledigt. Det blir fyradagarshelg varje vecka, jobb tisdag till torsdag. Barnen får korta veckor på förskolan, och eftersom maken är jourkompsledig de flesta fredagar blir det mycket extra tid för familjen.
Det ska bli otroligt skönt.
27 10 2019 | Allmänt, FIRE |
I förra veckan var jag på en kurs kallad Försäkringsmedicinsk grundkurs, som är en obligatorisk del av allmäntjänstgöringen. Det var inte en kurs jag såg fram emot sådär enormt mycket, eftersom försäkringsmedicin inte direkt är det som ligger mig varmast om hjärtat av alla medicinens olika delar.
Med mina låga förväntningar i bakhuvudet blev det dock två riktigt bra dagar, och en av de sakerna jag tog med mig var denna:
Vi har ingen allmän eländesförsäkring i det här landet.
Det vi har är en sjukförsäkring, men den gäller sjukdom och inte att livet är allmänt jobbigt.
Detta är något som inte är så poppis bland populationen, kan jag säga. På vårdcentralen har jag ett par patienter i veckan som önskar sjukskrivning, och av dem är det rätt många som inte faktiskt är sjuka. De är stressade, de mår inte så bra, de har livssituationer som inte är hållbara i det långa loppet – de har tuffa arbeten, barn med diagnoser, föräldrar som är sjuka, dåliga relationer… Men de är inte sjuka. Och folk blir generellt ganska upprörda när jag förklarar det för dem.
Och vad är grejen med detta då? Jo, det är det egna ansvaret. Man har ett eget försörjningsansvar. Sjukskrivning ska användas vid sjukdom, inte för att en person inte orkar sitt jobb och därmed har svårt med sin egen försörjning. Att vara stressad är inte en sjukdom. (Med det sagt, innan någon argt hoppar på mig: det kan bli en sjukdom, men det är förhoppningsvis både vården och patienten intresserade av att det inte ska bli.) Är man stressad får man helt enkelt göra det egna valet att gå ner i tid eller göra någon annan förändring som gör livet hållbart över tid.
Jag tänker att om fler kunde anamma FI-tänket och spara mer och skapa ett större utrymme i sin ekonomi, då skulle en del saker i vårt samhälle lösa sig. Folk skulle kunna gå ner i tid utan att det skulle ge grav påverkan på vår ekonomi, vilket i sin tur skulle kunna hindra långtidssjukskrivningar som i sig ger dålig ekonomi.
Från försäkringsmedicinska kursen – och som vi fått flera gånger tidigare under utbildningen – tar jag återigen med mig det ansvar jag har i situationen: jag har inte ansvar för patientens ekonomi, jag ansvarar bara för att göra en medicinsk bedömning om huruvida personen lider av sjukdom eller ej. (Även om jag glatt lyfter ekonomifrågan i samtalen också.)
21 10 2019 | FIRE |
Utmattningspatienterna är vanliga på vårdcentralen. De är utmanande för mig som läkare, både i att de tar enormt mycket energi och de är komplicerade att få tillbaka i arbetslivet. Det är en intressant balansgång att inte pressa för hårt men samtidigt utmana dem lagom för att det ska bli förändringar.
En fråga jag brukar utmana dem är: behöver du jobba heltid? En annan är: hur skulle du vilja att ditt liv såg ut?
Det är förvånansvärt (eller inte?) hur många som lever ett liv som är helt annorlunda än det de drömmer om. I FIRE-poddarna brukar det pratas om huruvida man lever sitt liv ”in line with your values”, vilket jag ofta låter så flummigt men det ligger faktiskt något i det. Lever du ett liv som stämmer överens med vad du värderar? Är familjen det viktigast men de bara
Nu är det inte alla som kan spara mer än 50% av lönen, det inser jag, för har man 16 000 kr ut efter skatt och man är ensamstående och har två barn, då blir det inte 8 000 kr kvar i slutet av månaden att stoppa in i indexfonder eller vilket sparande man nu vill ha. Många är dock inte i den situationen, utan har större inkomster och kanske är två om barnen. Och man behöver ju inte spara 50% för att få lite luft i ekonomin heller. Men det som är förvånande är vilka val folk ändå tenderar att göra – för de håller sig inte till något som behåller status quo, utan de förvärrar ständigt för sig själva. De fortsätter i samma spår hela tiden, köper prylar, stressar på jobb, och går till slut in i väggen – med resultatet att de blir sjukskrivna och därmed får mindre pengar, och ekonomin blir ännu sämre, det är mer stress för de måste komma tillbaka till jobb.
Och så vidare.
Många tror att det inte finns något annat sätt att leva än heltid, lön till lön, och ständigt klättra uppåt på stegen. Förslaget från min sida om att dra ner brukar i första läget bemötas av att det inte går. Sannolikheten att det inte går att göra någon som helst förändring är dock liten – de flesta har streaming-abonnemang, något gymkort de inte använder, okynnesköp i mataffären, uteluncher istället för matlåda, spontanshopping av kläder till en redan överfull garderob… ja, allt det där jag skriver om på bloggen, och alla andra FIRE-människor skriver om.
Det som är positivt är att andra eller tredje gången jag träffar patienten kan de ha kommit en liten bit på väg i tankarna om att välja på ett annat sätt. Långt ifrån alla, men man kommer aldrig att nå alla – så jag får vara nöjd med de jag kommer någonstans med.
12 10 2019 | FIRE |
Har fortsatt lyssna på podden How to Money, och lyssnar igenom intressanta äldre avsnitt. I senaste kom ett uttryck jag fastnade för – YOLO is a no-no.
YOLO – You Only Live Once – används ju, med det uttrycket eller något liknande, som anledning – eller ursäkt för den delen – till att inte tag i sin ekonomi. Låna till en resa, köpa saker på avbetalning, eller bara helt enkelt låta bli att se över var pengarna tar vägen. Man ska ju leva livet! Lever man bara en gång måste man ju maxa det.
Men herrn i avsnittet som pratade om det, Doc G, hade en god poäng: vi lever inte bara en gång. Rent tekniskt gör vi ju det – vi föds vid ett tillfälle och dör ett annat och återuppstår därefter inte – MEN vi förnyar våra liv flera gånger under livstiden. Vi har en ungdomstid, en tid innan barn/hus/äktenskap, en tid med barn/äktenskap/whatever, en tid som pensionärer, och så vidare. Och vi måste faktiskt tänka på vår ”nästa livstid” också. De flesta av oss gör ju det i andra delar av livet än ekonomin: till exempel utbildar vi oss när vi är unga för att vi när vi är lite äldre ska kunna jobba inom ett visst yrke, för om vi verkligen bara tänkt på nuet kanske många hade skippat att plugga och skriva tentor och bara festat istället. Vi äter (kanske) hälsosamt och tränar för att vi i framtiden ska ha mindre risk för att få vissa sjukdomar – annars hade man väl kunnat leva på choklad…
På samma sätt behöver vi tänka i ekonomin. Det kommer komma ett ”liv efter detta”, en tid efter den period i livet som vi lever just nu, och vi behöver tänka på vårt framtida jag. Som student är det för många väldigt begränsat hur mycket man kan spara inför framtiden, men när man sedan får ett jobb är det dags att tänka framåt på ekonomin. Huruvida man ska pensionsspara privat eller ej redan när man får sitt första jobb kan ju diskuteras eftersom det kommer en massa kostnader långt tidigare än så för de flesta, men ett sparande bör startas. Förr eller senare kommer det köp av boende, kanske en bil, eller något annat dyrt som kräver sparpengar.
Det går att hävda att man i nästa skede av livet hela tiden kommer tjäna mer pengar och att sparandet kan ske senare. Och så kanske det blir (fram tills man blir pensionär, då det är väldigt få som går upp i inkomst). Men det kan ju också bli så att våra framtida jag blir sjuka. Att våra barn blir sjuka. Att vi inte kan gå till jobb utan behöver leva på betydligt mindre pengar. Försäkringskassan kanske protesterar och det tar tre, fyra månader innan du får ut pengarna du är berättigad.
Det behövs en balans. Vi måste kunna njuta av livet men samtidigt spara till våra framtida jag – annars riskerar vi att sätta oss själva i skiten ordentligt.
8 10 2019 | FIRE |
Ibland tittar jag på våra månadskostnader och undrar om vi egentligen är så duktiga.
Och sedan undrar jag vad jag lägger i ”duktig”.
Så här långt det här året snittar vi 54% sparkvot varje månad. Är det bra? Är det dåligt? Är vi duktiga? Är sparkvoten ens intressant? Är sparkvoten imponerande eller är den bara ett tecken på att vi har goda inkomster? För det har vi. Vi har uppenbarligen dubbelt så höga inkomster som utgifter.
Någon annan med våra inkomster hade förmodligen kunnat ha sparkvoter på 80%. Ytterligare någon annan hade haft 0% sparkvot. Eller gått minus till och med, för om Johnny Depp inte lyckas få sin ekonomi att gå runt med ett antal miljoner som flyter in varenda månad, då kan folk gå back på våra betydligt mer modesta inkomster.
Vi har försökt hitta en balans. Ett tag svängde pendeln över för mig åt andra hållet och jag höll så hårt i pengarna att alla utgifter kändes som ett misslyckande. Nu, efter 2,5 år i FIRE-sfären och med min Excel, har jag landat i en sundare inställning. Vi kör inget köpstopp. Vi kör inte enbart vegetarisk mat för att spara pengar. Vi kör inte egentligen särskilt mycket regler alls om hur pengar får användas. Den främsta tanken är dock att pengarna ska användas på ett sätt som skänker oss glädje – och då inte bara den kortvariga glädje som uppkommer av beställningen av en ny pryl/plagg/whatever, utan att det ger livsenergi och en lycko-boost på lite längre sikt.
Så någon gång då och då går vi ut och äter, för lycko-boosten av att gå ut och äta är högre om vi inte gör det särskilt regelbundet. Då blir restaurangbesöket plötsligt lyx, istället för rutin. Jag köper kläder till barnen, men mycket sällan nya och på sitt sätt ger det livsenergi eftersom jag slipper bli irriterad på om barnen använder sina plagg och får dem smutsiga eller de går sönder. Har man betalt 29 kr för en tjock tröja på Myrorna (som jag gjorde förra helgen) spelar det liksom mindre roll än om den kostat 299 kr på Lindex (tycker jag i alla fall). Vi väljer mat utifrån vad som är på extrapris för veckan istället för bara vad vi kan hitta på och ”känner för” för dagen. Vi väljer bort att köpa diverse småprylar och undviker att låta abonnemang ligga utan att ta aktiv ställning till dem.
Så är vi ”duktiga”? Ibland känns det så. Ibland inte. Septembers sparkvot landade på 65%. För två år sedan låg den på 31%. Vi hade då högre utgifter och lägre inkomster i faktiska tal än vi har idag, så vi har jobbat på båda sidorna av ekvationen. Då blir ju effekten trots allt som störst.
