Kan vem som helst bli ekonomiskt fri?

Kan vem som helst bli ekonomiskt fri?

Förhållandevis många av de som hänger på finans-twitter och FIRE-bloggar verkar ha förhållandevis god inkomst. Ganska många är barnfria och går under förkortningen DINK – Double Income No Kids. När jag lyssnar på ChooseFI-podden är det väldigt många av de intervjuade som har väldigt höga inkomster. Vi pratar sånt där som 200-600 000 dollar per år, vilket ju alltså är flera miljoner i inkomst. Det är inte riktigt lika svårt att bli ekonomiskt fri vid den typen av extremhöga inkomster (vilket också är mycket av min kritik mot boken Meet the Frugalwoods).

Visst finns det det som kallas ”lifestyle creep”, det vill säga att ju högre inkomster, desto större utgifter. När man går från att vara student till att ha sitt första jobb flyttar man från den billiga studentlyan till en bättre lägenhet, man börjar unna sig annan mat än nudlar till middag, det är plötsligt lättare att ta en resa till det där resmålet man velat åka till, och sedan träffar man någon och kanske blir det barn och då behövs ju ett större boende, bil, matkostnaderna går upp, det behövs en ny barnvagn, och sedan ska ju kidsen ha aktiviteter och nya leksaker och fler barn och större hus och en andra bil och semesterresor till Thailand och ett semesterhus nånstans…

Lifestyle creep. Successivt med den ökande lönen rinner pengarna allt snabbare mellan fingrarna, för att ”hänga med” alla andra och för att man unnar sig både det ena och det andra.

Men. Om man har den typen av inkomster, då är det ändå enklare att, om man faktiskt bestämmer sig för att förändra sin livsstil, få pengarna att räcka. Har man 50 000 kr in är det betydligt lättare att få en sparkvot på 50% än om man har en inkomst på 20 000 kr.

För vår egen del har vi två inkomster varav en relativt hög (och snart högre när maken blir färdig specialist), och en medelmåttig (nej, AT-läkare tjänar inte några enorma pengar). Senaste dryga halvåret har min lön ersatts av föräldraförsäkring, så den har varit ytterligare lägre. Vi bor i hus, har två barn och en bil, så vi är inga DINK, vi har svårt att vara utan bilen, vi har ingen lust att flytta och barn kostar lite pengar (dock inte så mycket som vissa tror, åtminstone när de är små). Totalt sett har vi dock en bra inkomst och kan ha sparkvoter på mellan 45-60% utan att göra några stora ingrepp i vår livsstil, mot innan vi började då vi förmodligen låg runt 5% i sparkvot. För vår del handlar det mest om att bli smartare och konsumera mindre.

Men jämför oss med någon som arbetar i Sveriges motsvarighet till minimum-wage (riktigt så låga löner som i USA har vi kanske inte vitt, men ni förstår), som är ensamstående med barn. Har man 15 000 kr efter skatt eller vad det kan tänkas vara, då är det svårare att gå runt så att sparkvoten blir 40-60%.

Exempel

Familj A har 15 000 kr i omkostnader på inkomster på 20 000 kr (dvs en 25% sparkvot). Då tar det 45 år att komma upp i ekonomisk frihet (vilket då är 4,5 miljoner kr enligt 4%-regeln) med 4% årlig avkastning på kapitalet under de 45 åren.

Det tar EXAKT lika lång tid för familj B med 30 000 kr i omkostnader varje månad på inkomster på 40 000 kr – återigen 25% sparkvot, men istället ett behov av 9 miljoner kr.

Men familj B med 40 000 kr i inkomster har förmodligen enklare att dra ner från 30 000 kr ut i månaden till 25 000 kr – och då tar det plötsligt 31 år till ekonomisk frihet. Då kapar de alltså dels 5 000 kr i månaden på kostnaderna och det läggs istället på sparande, vilket ger en sparkvot på 37,5%. Med 5 000 kr mer på sparande och mindre i utgifter tar man alltså bort 14 ÅR av vägen till ekonomisk frihet.

För familj A skulle de bara behöva sänka utgifterna 2 500 kr för att göra motsvarande förändring i sparkvoten (37,5%) – men de har redan så pass mycket lägre utgifter att det kanske inte finns lika mycket att kapa, och de här 2 500 kr mindre känns betydligt mer än de 5 000 känns för familj A.

Om familj B med sina 40 000 kr skulle komma ner till familj As utgifter på 12 500 kr, då skulle de plötsligt spara nästan 70% av sin lön (68,75%). Det skulle göra att det bara tar 12 år för dem att nå ekonomisk frihet.

Allt detta är beräknat med väldigt låg avkastning på investeringarna (4%/år) och historiskt sett har börsen gett uppåt 10% i snitt (alltså inte varje år, men över tid), så det borde kunna gå fortare. Men väldigt snåla beräkningar och ändå väldigt tydliga skillnader. Beräkningarna är gjorda med hjälp av Rika tillsammans kalkylator.

Så är ekonomisk frihet bara för höginkomsttagare? Nej. Men det är absolut enklare med större inkomster, och man har möjlighet att göra det betydligt snabbare.

Dela:
Din faktiska timpeng

Din faktiska timpeng

Lyssnat på ett avsnitt av ChooseFI-podden (som det blivit mycket av på sistone, eftersom jag haft en del tid att lyssna på poddar och de jag annars lyssnar på inte varit så intressanta (bortsett från Kvalitetsaktiepodden, som levererar varje gång)) och den här gången blev det avsnitt #70 med Vicki Robin som heter ”Your money or your life”. Robin skrev på 90-talet boken med samma namn och kan ses som en av FIRE-rörelsens grundare, delvis. Det är nog det mest givande avsnittet av podden jag lyssnat på, eftersom den annars har en tendens att bli lite mycket halleluja-FIRE-är-bäst-that’s-so-powerful (just ”that’s soo powerful” är något programledarna säger lite väl ofta, är så otroligt amerikanskt och tröttsamt) och här låter de Robin snacka långa stunder själv utan att avbryta.

En spännande bit är hur man borde räkna på sin timpeng. Tanken är att medan man kanske tror att man tjänar säg 200 kr/h så måste man dra bort alla kostnader som kommer av att jobba:

  • kostnaden att ta sig till och från arbetet
  • arbetskläder
  • uteluncher
  • utbildningar som inte arbetsgivaren står för
  • om du har barn: kostnaden för att någon ska ta hand om dem (dagis-/fritidsavgift)
  • och så vidare

Sedan ska det ju delas på antalet timmar du jobbar. Och där är det nästa bit – hur mycket jobbar du egentligen? Om du har betalt för 40 timmar i veckan men arbetar 10 timmar utöver kontorstid med all tid du tillbringar hemma med att svara på mail eller lösa kriser eller vad du nu gör, då får du ju dela den verkliga lönen med 50, inte 40.

Så formeln blir:

Enligt Robins estimat tjänar de flesta ungefär 1/4 av det de tror att de tjänar, baserat på alla utgifter som är kopplade till arbetet. Jag vet inte om det är lika illa här – jag hoppas inte det med tanke på att stat, landsting och kommun här tar mer av våra pengar redan från början än i USA – men det är en intressant tanke. Och lägger man 100 kr/dag, alltså 500 kr/vecka eller 2 000 kr/månad, på uteluncher så är det ju en del att dra av bara där.

Driver man det vidare, som de gör i avsnittet, gör ju detta att om man tror att man tjänar 200 kr/h och i verkligheten tjänar 50 kr/h, då blir den där middagen för 400 kr inte bara två timmars jobb, utan åtta timmars jobb – en hel dag – och då kanske man blir lite mindre pigg på det och väljer att äta hemma istället. Det är ju lite då och då uppe till diskussion att man ska tänka sig sina kostnader i arbetade timmar, men här drivs det alltså ytterligare lite längre för att se vad din verkliga timpeng är. Plötsligt är ett par nya skor ännu fler timmar än du redan tänkte dig och då kanske det blir lättare att motstå.

Bland andra intressanta bitar de diskuterar är när de pratar om ihopkletningen av orden arbete, jobb och inkomst (work, job, income) och att arbete borde frikopplas från inkomst eftersom det annars vanligen är så att arbete som ger inkomst värderas högre än ett arbete som inte gör det. De pratar också om ”making a living” versus ”making a dying”, och mycket annat. Ett varmt rekommenderat avsnitt!

Har du funderat över din faktiska timpeng?

Dela:
Bokrecension: Jag lämnar ekorrhjulet

Bokrecension: Jag lämnar ekorrhjulet

Läst ut två böcker på FIRE-temat i snabb takt, där den första var ”Meet the Frugalwoods” och den andra var ”Jag lämnar ekorrhjulet”. Nu tar vi den senare, en bok som fått en del uppmärksamhet på sistone som en av två böcker på temat som släppts med väldigt kort mellanrum. Jag gissar att författaren Åsa Axelsson inte diskuterat med Farbror Fri, som släppte boken ”Ut ur ekorrhjulet” (som jag står i kö på på biblioteket), eftersom deras titlar är förvirrande lika. Dock är Åsas rosa bok mycket snyggare än paret Lindbergs hysteriskt orangea…

Jag har inte läst den här boken i fysisk form för en gångs skull. Jag fick ytterligare 30 dagar Nextory för 9 kr (mer om mig och Nextory här) och fann att den finns som e-bok hos dem, så istället för att vänta på mitt ex på biblioteket blev det att jag läste den på paddan. Därmed fick jag inte se om insidan var lika fin som utsidan, men det kan man ju hoppas.

Jag gillar den här boken. Jag har träffat patienter som Åsa tidigare, men inte någon som tagit den här approachen. Det är roligt att följa hennes väg från att inse att om ungarna inte häller i sig en liter mjölk vardera om dagen (typ) så kommer de spara en massa tusenlappar varje månad, hela vägen via att ge dottern klädpengar att använda på egen hand (vilket kostar sjutusen om året istället för att mamma följer med med kreditkortet, vilket kostar elvatusen, tydligen), att börja baka bröd, göra eget Bregott (måste testa!) och ända in i kaklet med att klocka familjemedlemmarnas duschtider.

En del av det är sådant som jag de senaste två åren gått igenom. Hos oss går det åt en dryg liter mjölk i veckan så det är ingen stor post, men jag har ju börjat baka bröd sedan årsskiftet, jag handlar nästan uteslutande begagnat, och vi har börjat odla mycket själva (även om sommarens totala torka gjorde att det gick sådär). Så det är hög igenkänning, även om hon drar en del saker längre än jag är villig att göra, såsom att bara käka gröt till lunch varenda dag (men hon gjorde det som ett års ”test” så sedan mjukade hon upp det). Hon kommer i slutet av boken fram till att hon genom att vara hemma sparar mer pengar än hon tjänar på att jobba. Eftersom vi gått från några enstaka procents sparkvot till en bit över 50% känner jag igen även det, framför allt som föräldraledig. Dessutom känner jag som sagt igen utmattningspatienterna.

En av de bästa, återkommande bitarna i boken är när hon återger konversationer med kompisen Anett. Jag har ingen aning om Anett finns på riktigt eller om hon är ett påhitt för att kunna jämföra, men jag gissar att hon är helt äkta. Det blir en sån hård kontrast mot Åsas kontinuerliga insikter, eftersom Anett sitter stenhårt i ekorrhjulet och vägrar att ens tänka tanken att livet inte behöver vara så (hon blir bland annat förfärad när författarens yngsta dotter inte längre ska vara på fritids efter skolan utan kan gå hem med mamman, för att då kan hon ju bli ”utanför”).

Jag tycker det är ett par tragiska sista sidor när hon tvingas åter till jobbet (med Försäkringskassans blåslampa i rumpan eftersom hon nu mår för bra för att vara sjukskriven) med allt vad det innebär av förfall av allt hon byggt upp i hela boken. Men relativt snabbt inser hon att nej, det här funkar inte. Och vad jag förstår av intervjuerna så jobbar hon nu inte.

Jag kan tänka mig att den här boken skulle fungera alldeles utmärkt som ögonöppnare för nästan vem som helst som inte tillhör FIRE-communityt. Jag kommer förmodligen rekommendera den till både en och två patienter under min tid på vårdcentralen framöver. Även om målet inte är att få alla att sluta jobba såsom Åsa gjorde så är den utmärkt för att få läsaren att tänka efter. Att förstå att man måste prioritera.

Och nej, jag ser det inte som en ”kvinnofälla” att bli ”hemmafru” och få påta i trädgården, ta hand om barnen, baka bröd, handla, och så vidare. Hon vill göra det. Hon tycker uppenbarligen att arbetet är en mycket värre fälla (stressfällan kallar hon den i intervjuer). Hade hon tvingats till det av sin man trots att hon egentligen ville jobba, då hade det varit en annan sak. Men det vill hon inte.

Glöm inte att använda en cashback-site om du köper boken! ?

Dela:
Bokrecension: Meet the Frugalwoods

Bokrecension: Meet the Frugalwoods

Det här är en liten söt bok (omslagsmässigt: ledsen familj sitter och tittar ut från ett fönster i en grå stadsbyggnad, glad familj går mot solnedgången utanför ett hus på landet) med tveksamt mycket innehåll. Jag vet inte riktigt var jag fick idén om att läsa den – jag har bara varit på Frugalwoods hemsida en gång, men jag stötte väl på den på någons blogg. Och hon har varit med (x2) i ChooseFI-podden.

Anyway.

Medan böcker som Jag lämnar ekorrhjulet på ett klart och tydligt sätt redovisar precis hur man kan göra för att minska sina utgifter är denna bok snarare en memoar än något annat. Den går igenom typ tio år av familjen Frugalwoods liv, från det att författaren lämnar college (utan skulder!) tills de köper sitt ”homestead” på landet i Vermont. Däremellan har paret varsin karriär och går från att bo kasst till att bo bättre till att köpa hus. Ungefär. Tyvärr är det sådär intressant – hon är lite neurotisk, han är bara en skiss genom hela boken. Hon verkar gilla allt som han gillar.

Redan baserat på att de lyckas spara ihop till att först kontantköpa ett hus i Cambridge (dyrt!) och senare kontantköpa ett hus med en massa mark, även om det är på landet i Vermont, på bara ett par år, kan man ju misstänka att de kanske inte har riktigt så ”vanlig” lön som de vill framställa sig som. De sparar 40-50% av sin inkomst när de spenderar mängder med pengar på utemiddagar och salongsklippningar. Från det att de bestämmer sig för att bli ekonomiskt fria till att de köper huset i Vermont tar det 1,5 år (med en sparkvot på över 80%) – och då behåller de huset i Cambridge för att hyra ut.

Det pratas inte heller om exakta siffror annat än precis i början av boken, då författaren får 10 000 dollar + matkuponger för ett helt års arbete i en non-profit-organisation (det är imponerande att hon ändå sparade 2 000 dollar det året). I mitt sökande efter fler böcker i genren hamnade jag på bokens Amazon-sida (för att de alltid har tips på andra böcker baserat på det man tittar på) och ett antal recensenter skriver att bara herrn i paret tjänade över 200 000 dollar per år i ett par år (fortfarande? det verkar som att han fortfarande arbetar), och på den typen av lön är det ju inte riktigt lika svårt att spara massor som om man tjänar betydligt mindre. Det är ju också därför min och makens sparkvot är bra; han tjänar förhållandevis bra (dock långt, långt ifrån två millar om året) och jag har en acceptabel lön (som dock är under medellönen för kvinnor med mer än treårig eftergymnasial utbildning).

Tonen i boken är tyvärr lite översittar-mässig tycker jag. Hon påpekar om och om igen hur privilegierad hon är, vilket blir tjatigt. Att de ger till välgörenhet. Och att de absolut inte är som de superrika som hon tigger pengar från som jobb (donationer till non-profit-organisationen). Det blir lite mycket.

Jag har som sagt varit inne på bloggen en gång. Det finns mer tips där än det fanns i boken. Ett avsnitt jag gillade var om att hålla nere kostnaderna när man ska få barn. Det kan jag titta på mitt eget liv och tycka att vi gjorde ”fel” med vårt första barn, då vi köpte mer än nödvändigt nytt, istället för begagnat (en del var absolut begagnat, men långt ifrån allt som hade kunnat vara det; en bebis behöver verkligen inte vara dyr). Samtidigt kan jag känna att när hon verkar tycka att det är givet att man kan gå igenom en graviditet utan att lägga pengar på gravidkläder (hon verkar ha massor av kompisar som ger henne allt möjligt, trots att hon samtidigt hävdar att hon inte hade särskilt mycket vänner när hon bodde i stan), vilket jag inte upplevde för ett år sedan när jag var gravid. Jag letade ändå rätt mycket efter begagnat…

Det är inte en bok som jag känner ger så mycket. Att man ska sluta köpa dyr ost och nya stövlar för att istället spara, och äta hemma istället för på restaurang… tja, det är ju inte jättedjupa FIRE-tankar. Det finns en del trevliga sektioner ändå, som resonemanget om smink (även om jag inte förstår konceptet av att inte kunna lämna huset utan smink och nagellack) och att maken klipper hennes hår.

Det citat jag gillade bäst i boken var följande:

These revelations also led me to realize that paying money is the laziest, least creative way to solve a problem or reach a desired end. There’s no innovation in slapping down a credit card. […] A frugal life is a creative life and one that’s devoid of clutter, both physical and mental, and absent any boredom.

För det kan jag också känna. Det är mer kreativt att komma på lösningar som kostar mindre. Det är roligare att leta efter det man behöver/vill ha på begagnatmarknaden snarare än att gå in i en affär och bara beställa. Det är resan, inte bara målet.

Glöm inte att använda en cashback-site om du köper boken! ?

Dela:
Jag börjar jobba igen

Jag börjar jobba igen

Idag börjar jag arbeta. Jag har inte jobbat sedan i början av juni, då jag först hade fyra veckors semester och därefter gick direkt in i föräldraledighet med Lillan.

Det är tudelat, känslan av att gå tillbaka. Lämna henne.

Jag börjar inte med jobb-jobb. Jag har forskningstid i sex veckor och börjar med tre veckors forskningskurs innan jag ska göra min halvtidskontroll. Så det kommer inte att bli sex veckor åtta-till-fem. (Det blir det därefter.) Första veckans forskningskursschema är rätt mastigt, men det är ändå betydligt lugnare än vanligt heltidsjobb.

Men det är tillräckligt för att ifrågasätta. Med tanke på det community jag numera tillhör, detta underbara FIRE-community, blir det väl så. Jag har varit ledig i närmare nio månader och har kommit in i många saker som optimerat vårt hushåll. Jag handlar på ett sätt så att vi minimerat vår matbudget, och vi har dessutom sluppit gå och handla på helgen, jag har fixat det i veckorna. Jag har oftast maten väntande när maken kommer hem från jobb, vilket minimerar tiden med en hungrig och trött familj. Jag har sålt begagnat, tagit hand om tvätten, städat, bakat bröd, minimerat utgifter, fixat administrationen.

Jobbigast är nog tanken att under överskådlig framtid, när jobbet börjar på riktigt om sex veckor, så blir det på heltid. Maken går på föräldraledighet (vi har en period just nu när morfar går in och tar Lillan medan Storan är på dagis i större utsträckning) och jag ser till att göra färdigt AT. Jag vill bli klar. ”Få” min legitimation (”få” är ett intressant ord, med tanke på att den förutom 5,5 års utbildning även kräver AT med godkända placeringar, medsittningar på varje placering, och ett godkänt AT-prov). Jag vill kunna säga till anestesin, dit jag kommer söka mig, när jag har möjlighet att börja där. (Och får jag det vikariatet kommer jag fortsätta jobba heltid.)

Men jag tittar på Lillans runda kinder, det där gapande leendet med två små riskorn till tänder, ögonen som lyser med ren och skär glädje över livet, och jag undrar hur mycket jag kommer missa. Jag är splittrad. Någon gång måste jag ju gå tillbaka, för jag vill inte vara hemma resten av livet. När är lagom? Nu är ganska lagom ändå. Jag har varit hemma mycket, mycket längre än de flesta kvinnor i världen får vara hemma med sina barn, betalt. Det är väl bara i Sverige det är nära nog ”kort” att som mamma bara vara hemma tills barnet är sju månader.

En del av splittringen ligger ju i att jag hade kunnat fortsätta vara hemma så länge jag ville, betald av Försäkringskassan eller ej. Vi går runt på runt 40% av vår inkomst, så inte ens maken hade behövt arbeta heltid.

Jag vill vara läkare. Jag vill vara mamma. Jag vill göra det bästa för mina barn. Men det är svårt att veta vad det är.

(Storan är jag inte lika fundersam över. Hon är jublande glad över att nu få vara längre på dagis och slippa gå hem redan klockan tolv… Hon är så trött på sin mamma!)

Dela: