Numera har vi Netflix och när jag stod i källaren på crosstrainern ville jag titta på något intressant. Jag kom plötsligt ihåg att Fru EB gjorde ett gäng inlägg på en serie om Marie Kondos städmetod, och jag tänkte att det vill jag också se. Lite sent till kalaset, men jag började titta i alla fall.
Tio minuter senare gick jag av crosstrainern och började städa, för att det var helt omöjligt att låta bli.
Nu har jag sett hela serien (tyvärr finns det bara en säsong) och läst boken och jag har inte KonMarie-at mitt hem helt och hållet än, men jag har kommit en bit på väg. Jag gör det absolut inte i rätt ordning, men så har jag också två små barn, så man får ta sig an det som för närvarande känns rimligt att hinna igenom. Jag försöker göra det hon har som en av sina huvudprinciper: ta ut allt som hör till samma kategori på en gång, och sortera på en gång. Annars sitter man där och har rensat något förråd och så går man till nästa och hittar typ samma grejer i en ny uppsättning, och så sparar man båda för det kan vara bra att ha och man tappar lite tron på sig själv och rensningen.
Kondos grundprinciper:
Rensa först, behåll bara det som ”sparks joy”.
Varje grej som behålls ska ha sin egen plats.
Enkla grundregler. Jag har väl liiiite svårt för den första om jag ska vara helt ärlig, för t ex linsvätska ger mig ingen glädje när jag tar tag i förpackningen, men nog förbannat är det bra att ha hemma när man använder sig av linser. Samma sak med en tejprulle, eller en elvisp. Eller tusen andra grejer. Hon har dock en andra fråga att ställa sig, som jag ibland tycker är mer relevant: ”Do I want to take this with me into the future?” Vill jag att den här grejen ska vara del av mitt liv framåt? Den tycker jag är relevant. För ja, då vill jag ha både linsvätska, tejprulle och elvisp.
Lite mer utvecklat är principerna:
Föreställ dig ditt rensade hem och vad det kommer innebära för dig. Specifika visioner är bäst.
Städa hela huset på en gång (”på en gång” är en ”kort tidsperiod”, definierat i hennes bok som max sex månader).
Släng först. Tacka alla grejer du inte behåller.
Rensa efter kategorier, inte efter plats.
Följ rätt ordning.
Behåll det som ”sparks joy”.
Jag har ingen specifik vision, det kan jag lugnt erkänna. Jag har lite dåligt med det både för mitt välstädade hem och för målet med vårt sparande. I stort, för hemmet, vill jag ha ett rent, lättstädat, lugnt hem som inte ger mig ständig stress att komma hem till. Jag har inte heller tackat grejerna jag gjort mig av med, för det känns ärligt talat för flummigt.
Ordningen man ska göra saker är:
Kläder
Böcker
Papper
”Komono” (småsaker, allt det andra)
Sentimentala saker (foton, brev, etc)
Jag har inte gjort det i den ordningen…
Jag har rensat vår stora förrådshylla nere i källaren. Tidigare bestod den av en röra av grejer, blandade för att de ställts in efter hand som de behövt någonstans att stå. Nu består den i stort sett av tre sektioner nu: verktyg och byggmaterial i första, tårtgrejer och lite blandat i mitten, och skafferi i den sista delen. Den renodlades och en hel massa grejer har åkt till återvinningen/sålts/skänkts. Det känns otroligt mycket lättare att komma ner i källaren nu, eftersom det är det första man kommer till ner för trappan.
Jag planerar att ta mig an min garderob någon dag när jag har möjlighet (dvs lite tid utan barnen). Då ska jag göra enligt KonMarie – ta ut allt på en gång och gå igenom varje plagg. Jag är inte övertygad om att jag kommer hålla mig till ”det som gör mig glad” eftersom jag inte är helt säker på att jag får en fungerande garderob då (kläder gör mig inte särskilt glad, de är praktiska och nödvändiga), men jag ska försöka.
I köket har jag rensat majoriteten av lådorna och skåpen, och precis som KonMarie-metoden säger har jag vikt och fixat lådor för att hålla ordning. Plötsligt blir det inte ett ångestpåslag att öppna en låda, utan en njutning. I skåpen har jag sorterat efter vad produkterna används till, så att jag har en låda för brödbak, en låda söta bakprojekt, all pasta på samma ställe i skåpet, osv.
Jag har också vikt och lagt fint allt jag valde att behålla i vår linnegarderob, där alla våra sängkläder finns.
Något jag gjort i många år är vika kläderna så att jag kan ställa dem på högkant. Det är något Kondo förespråkar och det är också otroligt mycket enklare att få överblick över grejerna, så det lär jag fortsätta med resten av mitt liv. Jag organiserar barnens och makens garderober/byråer likadant (jag sköter ofta tillbakaläggningen av kläder efter tvätt, därför sköter jag samtligas garderober i större eller mindre utsträckning just nu). Något jag ska testa när jag gör min klädgenomgång är att sortera kläderna från ljust till mörkt, det tilltalar min estetiska sida.
Precis som Prylbanta-boken gör KonMarie-metoden mig motiverad att rensa och få ordning. Jag gillar flera delar av KonMarie-metoden och hoppas fortsätta ha energin att dra igenom hela hemmet.
Jag började titta på serien Tidying up with Marie Kondo på Netflix för ett tag sedan och har sedan dess städat (eller snarare rensat ut) enorma mängder hemma. Jag bestämde mig för att även låna boken, för att se om det fanns mer att ta till sig i den. Boken heter ”Konsten att städa” på svenska och är en lättläst liten bok med trevlig ton och det finns mycket jag gillar med den – och en del jag inte tycker lika mycket om.
Det jag gillar
Jag gillar många av tankarna i boken. Tankarna om att behålla det som ger oss glädje och att göra oss av med annat. Jag tycker inte att det är ett helt praktiskt synsätt (hammaren kommer aldrig ge mig glädje, men den är praktisk att ha hemma), men det är en bra grund att utgå från. Jag gillar tanken på att fokusera på det man vill behålla, snarare än att fokus är på att kasta grejer.
Jag tycker också om hennes förhållningssätt till t ex gamla vykort och brev och allt sådant som många av oss tenderar att spara: det gav oss glädje när vi fick kortet, vilket gör att det fyllt sin funktion, och nu kan det kastas utan att vi får dåligt samvete – för att det har uppfyllt sitt syfte. Över lag är tanken att fråga sig själv ”Vad var syftet med den här grejen?” ett intressant tankesätt. Om syftet var att man köpte tröjan när man var på dåligt humör, och genom köpet fick en kick och blev på bättre humör, då tycker Kondo att man – om den inte längre ”sparks joy” – kan göra sig av med tröjan utan dåligt samvetet. Det blir ju lättare att göra sig av med grejer då.
Ytterligare en sak jag gillar är hennes inställning till hur man ska sortera grejerna: ha saker som hör ihop på samma ställe, inte utspritt på flera. Detta har jag nu börjat med, inte minst i köket som jag i princip rensat klart. Där finns nu grejerna jag använder till bakning på ett ställe, all pasta på ett ställe, alla nötter och frön på ett ställe, och så vidare. Det är ju mycket bättre, och det gamla sättet jag hade grejerna på var väl i stort sett en kvarleva från när vi flyttade in (och sen dess har jag bara gått igenom ett skåp i taget och då blir det att allt sätts tillbaka efteråt igen, eventuellt i bättre ordning, vilket är en annan grej Kondo vänder sig mot).
Det jag inte gillar så mycket
Bland det negativa med boken finns – åtminstone i den version av den svenska utgåvan jag lånade på biblioteket – att den är dåligt korrekturläst så den innehåller ett helt gäng fel. Felstavade ord, ord som saknas, och så vidare. Det stör läsningen väldigt mycket för mig. Något annat är begreppet ”ordning på torpet” som återkommer hundra gånger om. I början var det väl sött, men efter fjärde, femte gången blir det bara irriterande. Jag har ingen aning om vad det ursprungliga japanska begreppet är, men ”ordning på torpet” går mig på nerverna långt innan boken är slut. Den är dessutom i stort ganska tjatig, vilket är så det blir när ens budskap egentligen kan kokas ner till ett par punkter men ska fylla en hel bok.
En del saker är bara saker jag inte håller med om. Kondo tycker inte att man får ha lager av något, och ondgör sig över folk med lager hemma. Själv har jag lager av vissa saker – främst sådant som mjöl och andra matvaror som håller länge och används mycket hemma hos oss – och tycker att det visst fyller en funktion för att inte behöva panikhandla. Däremot kan man väl hålla med om att personen som hade 20 000 tops hemma, det var kanske lite överdrivet…
Kondo tycker också att alla saker ska ha ett hem, sin egen plats. Det kan jag hålla med om (för att det blir mycket lättare att lägga tillbaka dem på rätt plats då), men när hon går så långt som att tycka att man ska plocka ur sin väska varje dag och lägga grejerna på sina platser, för att sedan plocka i allt igen nästa morgon, då blir jag lite trött. Ärligt talat är jag fullt villig att låta väskan vara ”rätt plats” för grejerna som ligger i väskan, och göra en utrensning lite då och då istället. Annars är nog risken att jag glömmer både e-tjänstekort och matlåda när jag ska till jobbet på morgonen.
Och sen det där med att prata med sina grejer. Tacka dem hela tiden. ”Väcka dem” om de sover. Tja… lite för flummigt för min del. Hon har en liten story om sin mobiltelefon och… meh. Inte min grej. På samma sätt förhåller jag mig skeptisk till hennes uttalande om att folk gått ner i vikt av att rensa ut (annat än att det är en fysisk övning som bränner kalorier) och andra väldigt långtgående konsekvenser av hennes metod.
Slutligen pratar Kondo mest om att ”slänga” allt. Jag hoppas innerligt att hon egentligen menar återvinna så mycket som möjligt – lämna till Myrorna, sälja på andrahandsmarknaden, återvinna elektronik där det hör hemma, osv. Tyvärr kändes flera av deltagarna i hennes TV-serie som att de mer bara slängde allt, istället för att återvinna. Dussintalet svarta sopsäckar säger inte direkt ”återvinning” för mig.
Sammantaget
Jag gillar ändå boken, även om det är en hel del flum och upprepningar. Grundtesen känns sund och jag tycker om den. Läsvärd bok och jag tror många skulle må bra av att rensa mycket hemma.
Det blev något ironiskt efter ett tag att lyssna på denna bok, Digital Minimalism av Cal Newport. Anledningen? Att han, som titeln hintar om, vill minimera användandet av mobiltelefonen. Med tanke på att ljudboken är sju timmar lång blev det ju ett tag att ha hörlurarna i öronen och vara avskärmad från världen – exakt det Newport vill att man ska sluta vara.
Han är inte anti-digitaliseringen egentligen. Visserligen har han varken Facebook, Instagram eller någon annan typ av social media, men han tycker inte att den i sig är förskräcklig. Han förespråkar dock genomgående att man använder den på ett medvetet sätt. Inte bara ägnar timmar åt att uppdatera Facebook-flödet och trycka tummen upp på otalet statusar, såsom det gärna blir i dagens samhälle. Just att inte trycka like på andras statusuppdateringar/foton/etc ägnar han ett helt litet kapitel åt.
Bokens första del handlar om den digitala detoxen, som jag själv påbörjade den 7 mars. Det handlar om trettio dagar då man i princip helt stänger sig själv ute från sociala medier. Varför? Så här skriver han:
[…] something that occurs in a short period of time and is executed with enough conviction that the results are likely to stick.
Egentligen är detoxen i tre steg: 1) Sätt upp regler/bestäm vad du kan vara utan, 2) 30 dagar utan, och 3) Återintroducera det som ger tillräckligt med värde till ditt liv.
Reglerna får man sätta upp själv, så att det passar ens liv – till exempel kan de flesta förmodligen inte skippa att kolla jobbmailen i en månad bara för att de är på en digital detox. Samtidigt rekommenderar författaren att ha så få undantag som möjligt, eftersom det annars är lätt att tappa bort sig i en rad olika undantag. Facebook och liknande sociala medier bör vara helt avstängda. Tror man att det kommer innebära skador bland relationerna om man inte like-ar och skriver ”aaaw” på sina kompisars bilder av sina ungar och liknande rekommenderar författaren att man förvarnar att man kommer dra ner på Facebookandet. Å andra sidan kan man ju fundera över om det är någon vidare vänskap, om kompisen blir förbannad för att man inte trycker tummen upp… (som när en bekant till maken hörde av sig och sa, ”Som du nog har märkt har jag tagit bort dig som vän…” och maken givetvis inte märkt något – det är nog ytterst få de flesta av oss skulle märka om de försvann.)
Boken har en lång sektion om solitude, alltså att kunna vara ensam med sina tankar utan störningsmoment. Jag känner igen mig väl i detta, och det gör nog väldigt många andra med mig. Vi kan idag inte stå och vänta på bussen, eller gå en promenad, eller vänta på en kompis på ett café, utan att mobilen åker fram. Slentrianmässigt kollar vi sociala medier trots att det bara var tio minuter sedan sist (tydligen visar statistiken det: att vi kollar mobilen var tionde minut under vår vakna tid – och att det finns de som vaknar mitt i natten och kollar mobilen också, men det måste jag säga att jag aldrig gjort). Han berättar om Abraham Lincoln och hans resor ut till en gård för veteraner, där han hade tid för sig själv och tänkte. Lincoln är inte det enda exemplet, och ibland känns boken lite spretig på grund av detta. Författaren är uppenbarligen otroligt beläst och har både kunskap och intresse på vitt skilda områden, men ibland känner jag att det blir lite långrandigt för att komma till en poäng. Förmodligen hade boken kunnat vara fyra-fem timmar lång i läsversionen, snarare än sju, om man bara varit lite gladare i att kapa.
Andra saker boken går igenom är meningsfulla hantverk och vikten av att arbeta med våra händer, vad skillnaden är mellan ”communication” och ”connection” (där den förra är samtal ansikte mot ansikte, och den senare är sociala medier), och mycket mer.
Boken är väl värd att läsa och ger definitivt en hel del grund för funderingar: Vad gör mobilen med oss? Vad missar vi när vi går med näsan fast i skärmen? Och kanske mest av allt: Vill jag ha det så?
Köp boken hos:Bokus | Adlibris | Cdon.com | eller bättre för din ekonomi, låna den på biblioteket!
Glöm inte att använda en cashback-site om du köper boken!
Det har nu gått elva dagar utan sociala medier. Det går jättebra, måste jag ju tycka. Bortsett från enstaka uttråkade tillfällen då jag önskat att jag haft något att pilla med har det blivit allt enklare att leva utan sociala medier. Nu börjar dock Facebook och Twitter tycka att det var lite väl längesedan jag kollade till dem, för mail som dessa trillar in:
Och visst kliar det lite i fingrarna att se, framför allt vad det är för svar. Men jag låter bli, och det är inte jättesvårt.
Jag har börjat rita igen. Skrivit en hel del blogginlägg. Varit med mina barn. Börjat tänka på mina romaner igen, som jag har för avsikt att skriva klart. Börjat fundera på en icke-skönlitterär bok jag vill skriva. Jag har börjat gå promenader med lillan i barnvagnen utan att ha någon podd eller bok i öronen, för att låta hjärnan jobba fritt åtminstone då och då. Jag läser ”Deep work” av Cal Newport och funderar på hur jag kan implementera det i mitt liv.
En sak jag kommit fram till gällande min användning av Facebook är att även om det inte drivit shopping i form av att jag köpt på grund av annonser, så har tillgängligheten till hela begagnatmarknaden via Facebook gjort att jag köpt mer än vi (eller framför allt treåringen) egentligen behöver. Så tack vare den digitala detoxen går det faktiskt mindre pengar ut. För även om det varit begagnat och billigt, så blir det ju ändå meningslös shopping om man köper saker man inte behöver.
Jag funderar över min relation till sociala medier framöver. Jag tror att jag kommer fortsätta ha apparna raderade från telefonen och paddan, och bara tillåta åtkomst via datorn. Dessutom ska jag nog ha regeln för mig själv att det blir en gång i veckan, förslagsvis på helgen, och under en viss tid, kanske totalt en halvtimme. Det räcker gott och väl för att kolla uppdateringarna från de man vill, svara på eventuella kommentarer, och för min del för att leta efter eventuella behovsgrejer på Bloppis-gruppen och liknande (för barnen både sliter ut och växer ur sina kläder och grejer, så långt ifrån allt är ju onödig shopping).
Det är faktiskt inte någonting jag upplever negativt med den digitala detoxen och frånvaron av sociala medier. Dessutom verkar det smitta. Jag upplever att maken sitter mindre med sin telefon, och med föräldrarna här plockade vi faktiskt fram ett riktigt pussel och la det istället för att alla hela tiden satt med näsan i skärmen. Och det känns helt fantastiskt.
Ytterligare en minimalismbok, av en japan som bor på 20 kvadratmeter och tycker att det börjar bli ”lite för stort”. Blir ju så när man äger en trälåda, en madrass, en uppsättning bestick, en tallrik, en handduk och sju klädesplagg. Det säger väl lite om extremen i den här boken, Hejdå saker av Fumio Sasaki.
Boken är indelad i fem delar: (1) Varför minimalism, (2) Varför samlar vi på oss så mycket saker, (3) Femtiofem tips som hjälper dig att ta farväl av dina saker (och femton extra tips för att nå nästa nivå av minimalism), (4) Tolv sätt som mitt liv förändrades på när jag gjorde mig av med mina saker, samt (5) Var lycklig i dag – istället för att bli det sedan.
De två första kapitlen innehåller väl inte överdrivet mycket nytt om man läst någon annan minimalism-bok. Det finns helt enkelt begränsat med saker att säga om det. Tipsen är av varierande typ, från hur man kan tänka kring att kasta (och med ”kasta” i boken får man tolka in ”sälja/skänka/på annat sätt göra sig av med”, för det är det han menar) presenter man fått, till exempel så här:
Det är väldigt svårt att kasta presenter. Vi får skuldkänslor av att kasta något vi fått i gåva, det känns grymt. Men tänk på sådant ni själva gett i present, visst är det svårare att minnas vad ni gett än vad ni fått?
En annan del jag tar med mig är följande:
De flesta av oss är rädda för att vi aldrig mer ska få se det vi kastar. Men tänker vi så klarar vi kanske aldrig av att göra oss av med saker. I dag finns nästan allting på nätet. En bok som är slutsåld och svår att hitta på antikvariat kan köpas på Amazon och det finns auktionssajter där man kan leta efter de mest sällsynta prylar.
Chansen är att ni aldrig kommer att sakna något så mycket att ni blir deprimerade eller ångrar er. Skulle det hända kan ni alltid skaffa er den där prylen igen.
Den slog an hos mig med tanke på alla bebisgrejer vi har liggande hemma. Jag har försökt sälja av en del redan efter första barnet, men nu efter nummer två ska jag verkligen se till att sälja saker. Skulle något behövas framöver (eller för all del någon i vår omgivning behöva) så finns det att köpa – förmodligen för en billig peng. Ligger de hemma hos oss förlorar de bara i värde, till exempel babyskyddet som bara har en hållbarhet på 5 år. Behåller vi det så blir det värt noll och kommer inte användas mer alls. Bättre att sälja vidare så att det används. Och skulle någon behöva ett babyskydd när de är på besök eller liknande, då får vi väl hyra.
Tips 32 hade jag nog svårast att ta till mig: Staden är vårt vardagsrum. I detta tips anser han att han inte behöver ha en stor mysig soffa i sitt eget vardagsrum, för hans ”vardagsrum” är en kvarterskrog eller ett kafé i närheten. Han förespråkar istället att gå ut och äta. Detta rimmar illa med den livsstil vi lagt om till, där vi just inte vill äta ute hela tiden utan istället laga mat hemma. Å andra sidan sparar nog snubben så mycket pengar på sitt sparsamma, minimalistiska leverne att det inte spelar så stor roll om han äter ute dagligen.
På det hela taget märks det att det är en singelkille som skriver. När han skriver att man inte ska ha flera uppsättningar av saker och ting blir det ju uppenbart att han inte har barn – det hade blivit tufft med bara tre uppsättningar kläder till henne, eller att vi som familj bara skulle ha fyra tallrikar. Men man kan ta med sig mycket av tänket ändå, och som alltid när jag läser minimalism-böcker blir jag inspirerad att fortsätta rensa och dra ner på mängden grejer här hemma.
Fjärde delen blir efter ett tag lite tjatig, då den handlar om alla sätt hans liv förbättrades när han blev minimalist. Mera av allt bra, mindre av allt dåligt, är sammanfattningen. Det verkar som att minimalism är lösningen på det mesta. (Han säger, för att vara ärlig, inte att minimalismen är lösningen, utan att det är ett sätt att nå alla de grejer som följer, men ändå).
De sista bladen i boken är bilder av hans hem, och en minimalist-familjs, och en minimalist-resenärs. De är inspirerande och coola, men jag kan lugnt säga att jag aldrig kommer dit. Men man kan ju sträva åt det hållet.
Dela:
Vem är jag
Jag är lite av en blandad kompott av intressen – jag jobbar som läkare, jag forskar inom hjärt-kärlsjukdom, och jag drivs av viljan att hjälpa folk till bättre mående och bättre privatekonomi. Dessutom skriver jag böcker, bakar tårtor, är mamma till tre underbara barn och gift med världens bäste man. Den här bloggen fokuserar framför allt på privatekonomi och allra mest på hur man hittar en balans i livet.
Köp min bok!
”I could not put your story down except when I had to. You have written a compelling, readable, entertaining book.”
~ A-M Mawhiney, author
Plugga bättre
Förbättra din studieteknik i 10 steg
Cosmonomics @ Instagram
This error message is only visible to WordPress admins
Error: No feed with the ID 1 found.
Please go to the Instagram Feed settings page to create a feed.
Affiliates
För aktier och fonder
Avanza
På Avanza har vi alla våra aktieinnehav, och har haft i flera år. Den användarvänligaste appen med alla funktioner vi behöver.
SAVR
Uppstickaren SAVR med lägre priser på fonder. Jag har flyttat vårt fondsparande till SAVR eftersom även små skillnader procentuellt blir stora pengar när man sparar i många år.
Webbhotell
One.com
Jag använder One.com för Cosmonomics såväl som för alla siter jag sköter via LCV Konsult AB. De har bra priser och fantastisk service och jag har varit nöjd med dem i över tio år.
Fotoböcker mm
Jag älskar fotoprodukter och gör två fotoböcker för varje år, plus när vi åker på semester, och dessutom är det julkort och väggkalendrar. Smartphoto har bra kvalitet och bra priser, och därför använder jag dem frekvent.
Telefoni
Vimla
Billigare telefoni med Vimla – ingen uppsägningstid, ingen bindningstid, och inga dolda avgifter.