Balansen i livet

Balansen i livet

Det är inte lätt, det där med balans.

När man är ung längtar man efter att få bli vuxen. Vår sexåring pratar ofta om att hon vill vara äldre, och vi försöker få henne att njuta av det nu hon lever i. Av att vara sex år och inte behöva bry sig så mycket om något — inte om pengar, inte om tider (för att jag lämnar och hämtar på skolan), inte om så värst mycket annat än att hon ska hålla skaplig ordning på sitt rum och vara snäll mot sina lillasystrar. I övrigt består livet av att leka, lära sig nya saker, träffa kompisar, gå på aktiviteter…

Kanske längtar vi alla framåt.

Ibland längtar jag efter en tid då barnen är större, när de klarar sig själva, när jag och maken får mer tid till varandra.

Samtidigt vet jag hur kort den här tiden är. Hur fort det går. För sex år sedan var vår äldsta dotter en rätt hjälplös liten krabat, såsom alla bebisar är. Nu är hon en kapabel människa. Hon skulle inte klara sig själv, men hon kan så otroligt mycket. Kompisarna blir allt viktigare och även om vi som familj/föräldrar fortfarande är viktiga så är vi inte lika essentiella som tidigare. Även treåringen ”kan själv” med allt mer, även om hon är långt ifrån lika självständig som storasyster än så länge. Och så har vi spädisen, den yngsta, bara två veckor gammal, med ett enormt närhetsbehov och som inte kan nästan något själv.

Det går fort.

I våras höll det på att gå illa för min del. En arbetsbörda som på alla sätt var fullständigt orimlig, och som ingen märkte av. Som ST-läkare i början av ST (specialisttjänstgöringen, den femåriga tjänstgöring vi gör för att bli specialister inom ett område) på vårdcentral ska man ha en ganska liten ”lista”, det vill säga, listan över patienter som har just mig som namngiven doktor. Någonstans runt 500-700 patienter verkar många ST-kollegor ha när de jobbar heltid, med något hundratal fler senare i ST. En heltidsarbetande specialist ”ska” ha runt 1 500 patienter enligt rekommendationerna, även om det finns gott om ställen där erfarna specialister har fler. Hur som haver så hade jag, som jobbade 70% (och 20% forskning på det), varav 10% av den tiden ska vara studietid och 10% går åt till att ronda och sköta mitt äldreboende, runt 1 150 – 1 200 patienter på min lista. Således hade jag dubbelt så många som en heltidsarbetande ST, trots att min faktiska kliniska tjänst/mottagningstid var på 50%. Jag höll på att börja gråta varje morgon när jag cyklade till jobb.

Ovanpå det var jag gravid, och jag mår riktigt skit när jag är gravid. Jag mår illa från väldigt tidigt i graviditeten hela vägen till förlossningen. Jag är dödstrött och somnar klockan halv åtta på kvällen och trots hela nätters sömn vaknar jag inte utvilad. Jag sover och vilar dagtid för att det inte går att hålla ögonen öppna. Den här graviditeten har jag dessutom haft en del foglossning mot slutet.

På hemmaplan köpte och sålde vi dessutom hus. Inte helt stressfritt.

Jag hade semester i fyra veckor (varav i princip en gick åt till vab istället eftersom yngsta dottern hade hög feber i fem dagar, och sedan var jag själv förkyld ett par dagar). Dagarna innan jag skulle gå tillbaka hade jag ångest eftersom jag på förhand visste att jag inte orkade. Jag kämpade ändå på i 2,5 vecka, med full mottagning och tung belastning på grund av sommarbemanningssituationen. Jag hade huvudvärk i princip varje dag och var hemma en dag med migrän. Efter 2,5 vecka var jag på MVC-besök och min barnmorska sa till mig att gå hem från jobb och stanna hemma i åtminstone 2-3 veckor. Veckan därpå fick jag läkartid och blev heltidssjukskriven fram till förlossningen.

Så balans — trots våra möjligheter ekonomiskt — är inte enkelt. Det är lätt att bli blind i den egna situationen. Jag hade inte 1 150 patienter på min lista från början (förra hösten, när jag blev ST), men på grund av beslut på högre nivå där ingen tänkte på konsekvenserna växte listan med 5-20 patienter i veckan hela tiden (alla nylistningar på hela vårdcentralen hamnade på min lista). Själv tänkte jag att det mest var graviditeten som gjorde mig trött och därför orkade jag inte det jag tidigare orkat. Jag fick en chock när jag bad vår administratör kontrollera min lista.

Efter att jag sagt ifrån i maj halverades min lista, men skadan var redan skedd.

Det är inte lätt för maken heller. Som kirurg vill han operera, samtidigt som mängden operationstid måste vägas mot andra arbetsuppgifter. Han har också ytterligare uppdrag — det har i stort sett alla på hans klinik eftersom de är en väldigt liten klinik — som drar i honom. Vad tar man bort när man vill göra allt? Hur hinner man med ett så pass krävande arbete och är fortfarande en närvarande förälder?

Om tio år är det kanske enklare. Barnen är större vilket gör att de behöver oss mindre. Men jag vill hitta balansen nu, för annars är jag rädd att vi inte har något kvar att balansera om tio år.

Dela:
Side hustle: tårtor!

Side hustle: tårtor!

Amerikanska podden ChooseFI pratar ju i tid och otid om ”side hustles”. Jag har mer än ett sånt, eftersom vi har företag där jag gör hjälper småföretagare med hemsidor, men den som får räknas som en passion som blivit en side hustle är ju tårtgörandet. Så lite reklam i detta inlägg för mina tårtor (men jag har inte betalt mig själv för det så ingen sponsringsvarning!). För att jag är stolt över dem och tycker att det är jätteroligt att göra dem.

Det är ingen stor inkomst eftersom många görs inom familjen så att jag ger tårtan istället för att vår familj köper någon present. Win-win eftersom tårtorna uppskattas och jag slipper försöka hitta på något lagom krystat att ge bort…

Alla mina tårtor finns på Cakes by Camilla, med många fler bilder och alla recept jag använder. Finns också på instagram (@cakesbycamilla) och Facebook.

På tal om instagram finns jag ju där som Cosmonomics.se också. Följ vetja!

Dela:
Får jag vara stolt?

Får jag vara stolt?

Ibland funderar jag på om jag får lov att vara stolt. Även om vi numera har en hög sparkvot och pengarna rullar in i investeringar så är ju en av anledningarna till att vi har så låga lån på boendet (som annars givetvis skulle kostat mycket mer och tagit en del av sparkvoten) och att vi inte har CSN-lån någon av oss att vi haft hjälp av våra föräldrar.

Både jag och maken har haft liknande förutsättningar, med föräldrar som sparat till oss för att vi skulle kunna köpa våra första lägenheter och som tyckt att det var onödigt att vi skuldsatte oss med CSN när de haft möjlighet att stötta oss istället. Och mina föräldrars generositet är helt klart anledningen till att jag kunde gå läkarutbildningen efter att jag redan läst både juridik och ett år psykologi – eftersom jag tagit ut studiebidraget kunde jag inte tagit lån ens om jag ville.

Samtidigt har vi båda alltid jobbat hårt. Under juristutbildningen jobbade jag under somrarna och drev eget företag, som mest med drygt 100 000 i omsättning. Numera driver vi aktiebolag tillsammans där jag fortsätter jobba med grafisk formgivning och att bygga hemsidor åt småföretagare medan maken tar extraknäck som läkare vid rally- och motorcrosstävlingar. Maken har också alltid jobbat, jag började jobba på riktigt när jag var sexton men hade då innan dess jobbat fyra veckor med kommunfixade småjobb under två somrar.

Jag har aldrig tagit lån annat än när vi köpte huset och aldrig öst ut pengar bara för att de funnits. Jag veckohandlade på Willys tills jag flyttade till Linköping och det låg så avigt till (men nu gör jag det igen) och har alltid haft matlåda istället för att äta lunch ute. I min mors anda har jag alltid letat rabattkuponger (hon är spektakulärt bra på rabattkuponger, hon är den enda jag vet som hittat en rabattkupong när oljepannan i huset skulle bytas, det är någon sorts rekord).

Nu tar vi på alla sätt vår egen ekonomi på allvar. Men får jag vara stolt när jag inte ”börjat från noll” som så många andra verkar ha gjort?

Dela:
Tränar hemma med Fitbit Coach

Tränar hemma med Fitbit Coach

Innan jag fick barn tränade jag fem till sex gånger i veckan. Jag gillar att träna, inte bara den sköna känslan av trötthet i kroppen och endorfiner efteråt, utan även själva träningen. Under tonåren körde jag mycket aerobics, det var ju mode då och det var kul, och sedan bytte jag successivt över till mer och mer dans. Jag har också kört tio år av ju-jutsu med andra dan (andra graden av svart bälte) som resultat.

När jag flyttade för att börja plugga medicin hade jag svårt att hitta någon kul dans och jag kom aldrig riktigt in på ju-jutsuklubben, så jag gick mer över till gym och crosstrainer. På crosstrainern tittade jag på senaste avsnittet av vilken serie jag nu följde och fick lite välbehövlig mental vila från medicinplugget. Just pausen från att tänka på annat har alltid varit viktig för mig med träningen.

När vi fick vårt första barn blev träningen lidande, och det är jag ju inte först i världshistorien att uppleva. Fikorna blev många, soffhänget mångdubblat och kilona staplades på min kropp.

I januari 2017 var jag med familjen, mina föräldrar och bror i Florida. Där bestämde vi oss för att utmana oss själva med ”Project Long Health”, där samtliga (utom mamma som är gammal modell och därmed för evigt halv-anorektisk) skulle gå ner i vikt och bli hälsosammare. Måldatum var nio månader senare. Och med enveten träning, periodisk fasta och uteslutande av socker och en stor generell kolhydratsminskning var jag den första som nådde mina uppsatta mål (resterande nådde också sina mål).

Appen jag använde och fortfarande använder för att träna är Fitbit Coach (tidigare Fitstar). Det finns en gratisversion som jag tror ger dig en eller två träningspass per vecka, och sedan finns det betalversionen som ger obegränsat med pass och dessutom finns det hela tiden ett som är gjort för just dig, baserat på dina svar om hur tunga du tycker att olika övningar är. Passen är 7 till 60 min långa och man använder nästan uteslutande sin egen kroppsvikt (det kan bli grymt svettigt ändå), ibland kan det behövas en stol eller så, eller så tar man och kör någon alternativ övning för just de där det krävs något utöver den egna kroppen.

Appen kostar 40 dollar per år eller 8 dollar i månaden. Jag betalade per månad tills jag dels visste säkert att jag använde den så mycket att det var lönt, och dels tills jag insåg hur enormt mycket billigare ett ”årskort” var. Jag har numera inget gymkort, utan kör hemma i vardagsrummet, ibland med två barn inom tre meters avstånd, och ibland i källaren när maken är hemma och kan ta barnen. Hittills har jag kört 211 pass med appen, motsvarande 3 dagar och 17 timmars träning, vilket appen snällt håller reda på.

För min del är Fitbit Coach en jättebra lösning eftersom startsträckan då är ungefär två minuter (byta om till träningskläder) istället för en halvtimme för att ta mig iväg till gymmet. Och den bästa träningen, är precis som det bästa sparandet, det som blir av.

Dela:
Från ett Exceldokument – mot oändligheten!

Från ett Exceldokument – mot oändligheten!

Mitt ekonomiintresse väcktes för ett drygt år sedan. Fram till dess gjorde jag som de flesta – levde lite från lön till lön, det som blev över sparades. Det blev alltid lite pengar över, och därför brydde jag mig inte så mycket – vi gick ju inte minus. Vi hade ett stabilt buffertkonto och maken skötte aktiekontot på Avanza utan i princip någon inblandning från min sida. Jag tyckte det var rätt så urbota dötråkigt med aktier och fonder. En gång i tiden (ungefär så längesedan att man skulle kunna börja meningen med ”det var en gång…”) i min ungdom fick jag lite pengar från pappa att testa att investera på börsen bara för att prova på, för att lära mig lite. Men jag visste inget om hur jag skulle börja, hade inte koll på något som Unga aktiesparare (om de fanns då, jag har ingen aning om när de startade) och jag var inte så pass motiverad att jag letade upp något. Det slutade rätt fort med att jag med varm hand överlät aktiehandeln till far min igen.

Under senvåren förra året (2017, om någon läser det här långt senare än det publiceras och inte orkar kolla extremt viktiga detaljer som publikationsdatum) fick vi en faktura på månadens omkostnader – vi har ett sånt där kreditkort som man kan betala räntefritt månaden efter, som vi alltid betalar hela på (annars blir det hiskeligt dyrt) – som var oroväckande hög, framför allt eftersom varken jag eller maken riktigt hade en aning om var pengarna hade gått. Jag satte mig med kontoutdraget och la in allting i ett Excel-dokument, uppdelat på ett par kategorier – boende, mat, transport, övrigt. Det visade sig att vi la enorma pengar på framför allt mat, och övrigt-kategorin var inte heller något att leka med. Trots höga inkomster blev det bara några tusenlappar kvar när allt var betalt.

Och där i ett gråtråkigt (det har sedan dess utvecklats med många fina färger) Excel-dokument föddes mitt intresse för ekonomi och sedermera även börsen.

Denna blogg kommer handla om lite allt möjligt som jag vill skriva om, med ekonomi som gemensam nämnare. Sparande, budgettips, bokrecensioner, funderingar och rekommendationer. Hoppas att det blir något intressant för dig.

Välkommen!

Dela: