Jag sitter på daglig basis med patienter framför mig, patienter som är oroliga eller undrar över saker som hör hemma var som helst på ett spektrum från ingenting till livshotande. Jag försöker vara närvarande i varje samtal, lyssna in den specifika patientens oro, ta in deras funderingar och deras förväntningar. I rummen runtom mig sitter mina kollegor på vårdcentralen och försöker göra detsamma för de patienter som sitter framför dem. Vi förstår inte alltid fullt ut varför någon söker för något specifikt (eller oftare, ospecifikt), men vi försöker göra vårt bästa, det tror jag verkligen.
Enstaka individer blir inte nöjda. Jag har två de senaste två månaderna som varit grymt missnöjda (i båda fallen gällde det sjukskrivning som jag inte gick med på). Vi gör en medicinsk bedömning oavsett om det handlar om läkemedel, utredning, eller behandling (där sjukskrivning ingår), och alla blir helt enkelt inte alltid nöjda.
När det kommer upp enskilda fall till diskussion – som när Sparo skrev om sin flimmerablation – blir jag dock bara ledsen. Åsikterna som spyddes ut i kommentarsfältet mot läkarkåren (”usla läkare”, ”Känner igen mig i bemötandet från läkarna. Ofta måste man själv läsa på och pusha för att få behandling.”, ”Man blir på riktigt mörkrädd över all dumhet som sker i sjukhusen.”) är inget kul att läsa för någon som på daglig basis kämpar på och försöker göra det bästa för patienterna. Visst finns det rötägg, det finns det i alla professioner, men hur många andra professioner avfärdas som idioter rakt av (bilförsäljare kanske)?
Vad gäller läkare och vårdköer, behandlingar, utredning, etc:
- Jag styr inte det minsta över hur långa vårdköerna är, jag har ingen aning om hur långa de är, och jag väljer inte din utredning eller behandling utifrån det.
- Jag vägrar dig inte sjukskrivning för att jag är ond eller lat, jag gör det för att jag har forskning som backar upp mig som säger att det kommer ge dig mer problem i framtiden. Ärligt talat är det mycket enklare att gå med på dåliga sjukskrivningar, än att säga nej, för att jag då har en nöjd patient.
- Jag vägrar dig inte beroendeframkallande mediciner för att jag är ond, utan för att jag inte vill orsaka dig ännu mer problem (också med forskningen som backar upp mig, och övrigt som står om sjukskrivning).
- Jag använder mig inte av expektans för att jag är lat, utan för att jag har medicinsk erfarenhet som säger att det du söker för ofta löser sig självt.
- Jag bedömer inte 0HLR och 0IVA (alltså att man inte är aktuell för hjärt-lung-räddning och/eller intensivvård) för att jag tjänar på det/vården är överbelastad/jag inte tycker att du förtjänar det. Jag gör den bedömningen för att det är min medicinska bedömning att du inte kommer gagnas av sådan behandling, utan istället utsättas för en massa onödigt lidande om det skulle bli aktuellt.
- Ibland hittar vi inte svaret på dina besvär. Medicinen har kommit långt i vissa hänseende, men inte alls lika långt i andra.
Och några av er kommer protestera och säga att ni har visst träffat än den ena läkaren, än den andra, som gjort si och så och inte lyssnat och inte gjorde vad ni ville. Jag vet, för jag har varit den läkaren för ett helt gäng patienter.
Och ja, det blir fel ibland. Vi är inte mer än människor. Kanske kommer läkare ersättas av datorer istället, vad vet jag. Kanske blir det 100% rätt då, att datorerna inte missar och inte gör fel. (Jag tror dock inte att vi kommer ersättas, även om vi säkert kommer få allt mer diagnostikhjälp av tekniken, för det är alldeles för många som vill ha den mänskliga kontakten.)
Jag vet inte ens vad jag vill ha sagt. Jag bara känner mig rätt nedslagen av att så många verkar avsky läkare. Det är långt ifrån bara Sparos kommentarsfält, utan betydligt grövre kommentarer kommer på Facebook och inte minst Twitter.
(Det svenska sjukvårdssystemet i ett mycket, mycket större perspektiv däremot, det har jag inget emot att kritisera. Det sitter jag inuti hela tiden och försöker kämpa med. Eller mot.)
(Angående Sparos förmaksflimmer, slutligen, så är det inte ”ät dina piller och dö” som är alternativet bredvid ablation. Visst är Sparo någon som drar saker till sin spets, men det är bara oärligt att hävda. Ablation är heller inte någon hundraprocentig lösning (det är mer åt 75%, 90% efter två omgångar vid paroxysmalt förmaksflimmer). Men jag är glad att det gick bra för honom och att han är nöjd.)
När man inte blir erbjuden bentäthetsmätning förmodligen pga övervikt. Och nu ser ut som ringaren i notre dam pga kotkompressioner
Hade missat det här inlägget. Jag blev lite förvånad, eftersom min bild inte är att folk tycker att läkare är dåliga generellt, däremot att vårdköerna är helt oacceptabla och det kan jag hålla med om. Hur rimligt är det att betala sjukskrivning för folk ett halvår för att de ska vänta på en operation när de lika gärna hade kunnat göra den på en gång? Och hur rimligt är det att folk ska lida över något alldeles generellt i ett halvår som hade kunnat åtgärdas fort? Eller oroa sig för något som en specialist hade kunnat avfärda snabbt om en ordentlig undersökning gjorts?
Relativt ofta hör jag dock folk i min omgivning klaga på att läkare har språksvårigheter och det måste jag säga slår mig varje gång jag är i behov av vård, alltså att vi har många importläkare. Jag hade väldigt mycket kontakt med läkare under min graviditet och jag tror att jag träffade två som hade svenska som modersmål, en på vårdcentralen och en på BB. I övrigt verkar Sverige ha stor EU-import av läkare och en del utanför EU också så klart. Då är det kanske inte så konstigt att folk inte känner sig förstådda. Samtidigt vill jag vara tydlig med att de flesta jag träffade den här gången var lätta att förstå, men jag undrar ändå om vi utbildar alldeles för få läkare eller vad som händer med de som deltar i läkarutbildningen i Sverige.
PS. Jag lovar att det finns yrkesgrupper som är mer avskydda. Typ som helst inte berättar vad de jobbar med när de träffar nya människor.
Åh, det där med sjukvårdssystemet i stort… folk som går sjukskrivna i evigheter för att de inte får tid till operation, suck. Maken är ryggkirurg, och deras diskbråckspatienter är typexempel på patienter som inte är akuta och därför skjuts de på framtiden, på framtiden, på framtiden och måste gå sjukskrivna, bli beroende av morfinpreparat på vägen och sedan har man en helt förstörd patient när operationen väl är gjord (och eventuellt inte blir så bra som den hade kunnat bli, om den blivit av månader tidigare).
Och ja, utländsktalande läkare är absolut ett problem. Har haft flera patienter som kommit från sjukhuset (utskrivna eller utremitterade) som inte förstått vad som sagts under utskrivningen, som inte förstår vad de ska ta för tabletter eller vilken uppföljning som är planerad, för att de hade så svårt att förstå vad läkaren sa. Det är helt klart ett problem.
Men visst finns det en hel massa hat mot läkare. Varje gång jag ser kommentarsfältet när folk skriver om ”skit-läkare” som missat den ena eller den andra sjukdomen, då fylls kommentarsfälten av alla andras upplevelser av hur dåliga läkare egentligen är. Men ja, när du säger det kan jag ju se att det finns ett par till yrkeskategorier som inte är vidare omtyckta, och som gör ett otroligt otacksamt jobb.
/Cosmonomics
Jag har generellt gott förtroende för läkare även om jag mött några enstaka som definitivt borde sysslat med annat än att möta människor. Ett gott och respektfullt bemötande borde alla kunna klara av.
Alla människor, även läkare, gör fel ibland. Vad man sällan tänker på som patient är att läkarens förutsättningar för att göra ett bra jobb kan vara kraftigt begränsat av både resurser och tid att göra en noggrann utredning.
Den verkligt skyldige är inte sällan en politiker eller annan beslutsfattare som prioriterat ”oklokt” (för att använda en eufemism). Resurser som idag läggs på särläkemedel som kan kosta som en livslön för ett års behandling skulle kunna läggas på att korta köer och snabbare rehabilitera människor tillbaka till ett produktivt yrkesliv. Vissa hävdar att man inte ska ”ställa grupp mot grupp”, men det är just det man ofrånkomligen måste göra inom sjukvården. Att låtsas annorlunda är bara dumt.
Tack för din kommentar! Senast idag fick jag ett remissvar från en doktor jag är ganska tveksam till borde ha patienter, baserat på hur patienten inte hade förstått något han sagt och helst inte ville tillbaka till honom eftersom hon upplevde att han inte lyssnat. Så det finns definitivt de som inte borde jobba som läkare.
Visst bidrar det när vi inte har resurser och tid. En annan sak är att mycket är enkelt att se i efterhand, men omöjligt att se på förhand/tidigt i förloppet.
Det där med särläkemedel stötte jag på nyligen i mitt Facebookflöde, där en bekant delade en lista för att få namnunderskrifter för att ett sådant svindyrt särläkemedel ska bli godkänt – runt 3 miljoner per år och patient skulle det kosta, och det resten av livet för patienterna. Det finns flera andra exempel på samma sak. När man då betänker att budgeten för en av vårdcentralerna jag jobbade på var 6 miljoner så blir det rätt uppenbart att man måste ställa grupp mot grupp i såväl sjukvård som alla andra delar av politiken. Det är det som ÄR politik.
/Cosmonomics
Ja, sådana kommentarer får mig ibland att tappa den arbetsglädje jag vanligtvis känner av att jobba med att hjälpa folk. Undrar om man vet något om regionspolitiken som styr vården, vad man röstar på (och inte bara tar samma blankett som till riksdagsvalet). Till exempel: att läkarfacket har lagt fram förslag om att införa nationella kösystem till vissa operationer… Det är liksom inte vi läkare som vill ha köer! Btw, att först prova betablockare mot förmaksflimmer låter rimligt i mina öron, så gör de flesta (samt naturligtvis ta ställning till om patientens trombosrisk och ev. behov av blodförtunnande). Men men, man får försöka tänka att det är oro som får människor att bli arga, att bara lyssna och bemöta oron och frågorna räcker långt (fast jag tycker inte du ska ge sig in på att vara läkare till troll och haters på nätet, då blir du utbränd!) Ta hand om dig! Själv har jag signat upp mig till att hoppa in på IVA om/när covid-vågen blir värre. Är taggad på att göra lite mer ”verklig” nytta (och ingen som klagar när de ligger i respen, muhaha ;))
Tack för din kommentar!
Ja, betablockad och ev trombosprofylax är så vi brukar göra med förmaksflimmer, och ta ställning till om det är aktuellt med elkonvertering. Svensk praxis är inte ablation förrän i ett senare stadium, om man inte får kontroll på flimret med tabletter och ev elkonvertering.
Jag försöker bemöta oron från mina patienter, och allt som oftast går det bra och man får förståelse från båda sidorna. Men visst lockar medvetslösa patienter på IVA ibland…
/Cosmonomics
Ja, du är givetvis fri att tycka vad du vill och kan vifta bort all min kritik med orden ”bara oärligt att hävda” utan att kunna peka på någon enda oärlighet i min text, eller skriva att jag är ”någon som drar saker till sin spets” för att antyda att jag sluggar vilt med helt orättfärdig kritik. Jag kan inte heller hindra dig att i ett eget inlägg gå lös på mitt kommentarsfält även om jag hade sett det som mer rakryggat att ta diskussionen med dem där de skrev kritiken. Förutsatt att du är genuint intresserad av att lyssna och diskutera förstås och inte bara vill sudda bort bilden av svensk sjukvård som försämrad och internationellt omsprungen.
Slutligen varken kan eller vill jag hindra en svensk läkare från att spåra upp patienter som misshandlats av det svenska sjukvårdssystemet och baktala dem i sin blogg. Om du anser att det är i enlighet med god läkarsed och är bättre för din yrkeskår än att ta kritiken på allvar – kör så det ryker.
Hur är att hävda att ”ta dina piller och dö” är något annat än oärligt? Jag svarade inte i ditt kommentarsfält, för någon annan svarade precis det jag tänkte, och fick inte direkt gehör för det, så då lät jag bli. Din läkare var uppenbarligen inget vidare, men vi tablettbehandlar gott om folk med paroxysmalt förmaksflimmer.
”Spåra upp och baktala” är ju ett annorlunda sätt att se på det, när du skriver om det öppet på din minst sagt välbesökta blogg. Du skriver öppet om din erfarenhet. Jag skriver öppet om vad jag tycker och tänker. Vill du inte att någon annan bemöter det så skulle jag föreslå att inte heller du skriver om det, ungefär som folk som du skriver om från Twitter eller tidningarna får tåla att du skriver om dem på olika sätt. Sedan kan jag ändå ta kritiken på allvar (jag kan hålla två tankar i huvudet) och se de stora bristerna i svensk sjukvård, precis som jag skriver i inlägget. Jag kämpar med vårt system vareviga dag. Svensk sjukvård är i mångt och mycket bra när den fungerar, men det är mycket som inte fungerar – bland annat långa vårdköer.
/Cosmonomics
Som motvikt till det deppiga kan jag säga att vår upplevelse av Svensk vård är kanon! Inte bara de enskilda individerna utan även systemet från patientperspektiv.
Blir såklart tokigt ibland när vi har så många vårdkontakter (många barn) men medianvärdet är väldigt bra!
Härligt att höra att ni har goda erfarenheter. Som läkare har jag erfarenhet av att det både kan gå väldigt bra i svensk vård, och att det ibland inte fungerar på grund av flaskhalsar och annat. Som patient har jag i princip inte varit annat än nöjd än så länge.
/Cosmonomics
Nej det kan jag inte hålla med om. Det beror helt på den enskilda vårdpersonalens intelligens och arbetsmoral. Efter 5 år har jag stött på en god sådan, men det berodde nog rätt mycket på tur
Lagar döda ting(maskiner) och har blivit dumförklarad några gånger då privatpersoner haft en kompis som minsann kan detta bättre än mig. Och de gångerna har det varit de mest grundläggande felen som man får lära sig i början av utbildningen. Så jag har vetat om att jag haft rätt till 100%
men de har trott att jag ljugit för dem. Det tråkiga är att jag inte vet hur de gick sen. Har dock bara hänt 2 gånger på 8år.
Två gånger på åtta år låter, även om det är trist när det händer, rätt bra i jämförelse med att stöta på det ett par gånger i månaden direkt från patienter, eller hur ofta som helst i kommentarsfält på olika artiklar…
/Cosmonomics
Det skyltas och skrivs mycket ont om vården men det som är bra och eldsjälarna som gör sitt jobb bra försvinner lätt i mängden brus. Jag är oerhört tacksam för vården som finns i Sverige bara att jämföra lite snabbt med länder där den som ej har eller har lätt för betala skjortan och bli lurad för ens hudfärg.
En gång i livet när livet var extremt tungt tog jag hjälp av vården fick ett bra bemötande av en empatisk läkare jag berättade hur jag kände mig hoppet kändes förlorat i min värld men mötet förändrade mig och jag är väldigt tacksam för mötet med läkaren som tog tid att lyssna.
Tacksam för allt som är bra och fungerande i vården samt alla arbetstagare som jobbar på trots kritik och obefogad kritik.
Det är okej att göra fel vi är människor och inte maskiner. Människor vill nästan alltid ha en quickfix kvittar om det gäller hälsa, ekonomi, kärlek osv bra saker tar tid men även eget engagemang behövs samt att sluta vara ett offer för yttre omständigheter. Styrkan ligger hur vi tar emot och hanterat information samt hur vi reagerar på den.
Mvh anonym-m
Vilken härlig kommentar, tack för den! Jag hoppas att jag kan vara en sådan läkare som du stötte på, och jag håller kvar vid min tro att de flesta av mina kollegor också försöker vara det.
/Cosmonomics
Jag är ledsen om jag eldat på ett allmänt läkarhat (även om man nog då får överdriva min betydelse, eller ”dra saker till sin spets” som du beskyller mig för). Det som framförallt gjort mig livrädd för svensk vård är inte enskilda läkare utan systemet i stort och dess budget.
Men med det sagt finns definitivt läkare i Sverige som borde jobba med något helt annat. Vidare ser jag inte på vilket sätt jag är oärlig när jag redovisar det mottagande jag fick av Region Stockholm. Jag säger inte att ALLA som inte ges tillträde till deras femton månader (!) långa ablationskö får piller i väntan på en med stor sannolikhet för tidig död. Jag berättar bara vad som hände mig, att man inte ens nämnde möjligheten. Det är fakta och sådan kan aldrig vara oärlig.
Om jag får medhåll i kommentarsfältet behöver det inte nödvändigt bero på att jag är övertygande i min argumentation. Det skulle också kunna vara så enkelt som att även andra har mindre roliga erfarenheter av svensk landstingsvård.
Om du får medhåll i ditt kommentarsfält är för all del inte för att du nödvändigtvis är övertygande i din argumentation, men det betyder fortfarande inte att de har rätt. Deras upplevelse må vara en sak, men vad patienter uppfattar borde göras (sjukskrivning, läkemedel, utredning), och vad jag och mina kollegor medicinskt bedömer behövs, är inte sällan två helt olika saker. Om man inte går patienten till mötes i vad de kan det bli ett allmänt missnöje hos patienten. Å andra sidan, om vi hade gjort allt vad alla patienter önskar, då hade sjukvården verkligen gått under.
Sedan håller jag med om att informationen till dig var undermålig, och det finns så klart kollegor som inte borde jobba som läkare. Men jag vill ändå hävda att de flesta gör det bästa de kan utifrån situationen. Sedan kan jag väl definitivt tycka att det är att dra det till sin spets att skriva, ”Det läkaren menade men inte sa var med andra ord: ”Gå hem och ät piller i väntan på en för tidig död.”” – även om det är fakta att hon inte berättade om ablation.
/Cosmonomics