Jag började skriva om utmattningssyndrom och vem som blir utmattad i del 1. Här fortsätter jag med mina tankar på området.
Så vad gör vi åt det?
Det här är knäckfrågan. The million dollar question. Eller säkert miljard-frågan, för sjukskrivningarna för utmattning kostar samhället enorma summor. I många fall är det arbetgivarens ansvar att förändra arbetsplatsen och -uppgifterna, det är systemfel med offentliga verksamheter med alldeles för lite resurser och samma i privata företag som vinstmaximerar, och så vidare. Samtidigt kommer många av dessa saker inte att ske, och de gör dessutom varken till eller från för den enskilda individen som är på väg mot eller redan utmattad. Så vad kan vi som enskilda individer göra? Här är några tankar:
1. Frångå heltidsnormen
Heltidsnormen är inte en norm som utvecklats för att det är det bästa för människor — det har satts av samhället för att det är det bästa för samhället/staten/skatteintäkterna/produktionen. Det är inte det bästa för varje enskild individ. Varför ska vi jobba fem dagar i veckan för att vara lediga två? Varför ska vi försöka pressa in umgänget med våra partners och barn, vår träning, och allt annat vi behöver göra på kvällstid och på helgen? Ifrågasätt heltidsnormen.
2. Ekonomi som tillåter andra prioriteringar
Många ser det som ekonomiskt omöjligt att gå ner i arbetstid, att den livsstil de vant sig vid kräver den mängden lön in varje månad som de har med heltid. Jag brukar ibland ställa frågan hur de då ska klara av att vara hel- eller deltidssjukskrivna, om de vandrar hela vägen in i den famösa väggen. Då påverkas ju ekonomin högst avsevärt, och det utan att man själv har kontroll. Bättre då att lägga om på förhand och skapa utrymme. Många har inte ens tänkt tanken när jag börjar prata med dem om huruvida det är rimligt att jobba heltid. Är heltidsnormen något att fortsätta med? Vad kan man lägga om i ekonomin, vilka utgifter kan man dra ner på, för att istället kunna gå ner i tid? Att gå ner i tid och istället ha möjlighet att till exempel baka sitt eget bröd, träna ordentligt, och helt enkelt ta hand om sig kommer med tiden att spara ytterligare pengar.
3. Byta arbete
Rösta med fötterna — funkar inte arbetet för dig, så byt. Det finns andra, bättre jobb. Du har inte sålt din själ för att du skrivit på ditt anställningskontrakt, du har uppsägningstid precis som alla andra. Du ”sviker” inte alla andra för att du säger upp dig — däremot tar du hand om det viktigaste du har: dig själv. Även för denna punkt är ekonomin viktig så skapa luft i systemet, så underlättar du för dig själv.
4. Prioritera dig själv
Även om livet runtomkring är stressigt, se till att hålla fast vid dina goda vanor. Om det sedan är att pilla i trädgården eller springa marathon spelar inte så stor roll, bara de inte prioriteras bort. Se också till att göra pulshöjande aktiviteter minst tre gånger i veckan, så att hjärta får jobba och du får ut lite endorfiner, det mår både kropp och själ gott av. Se till så att kroppen får arbeta medan hjärnan får vila (det betyder att det inte är någon vidare återhämtning att landa i soffan och köra seriemaraton).
5. Gå i terapi
Det finns bra terapi med olika typer av samtalsterapeuter som kan hjälpa till med ångest, depression, stresshantering och höga krav på sig själv. Ta hjälp av dem, de finns där för att du ska må så bra som möjligt. Det är inte en svaghet att gå till en terapeut, det är att ta ansvar för sig själv.
6. Var inte ett offer
Kanske en provokativ rubrik, men ändå sann för många. Med tillräckligt mycket nedtryckningar av orimliga chefer, stress på jobbet och tyngden av all världens problem på sina axlar blir känslan till slut för många att det inte finns något de kan göra åt sin situation. Det finns det trots allt för de allra, allra flesta. Säg upp dig. Säg ifrån på arbetet. Kontakta en samtalsterapeut för att lära dig hantera stress och ångest. Ät, sov, träna, och vila. GÖR NÅGONTING för att förändra din situation. Oavsett sjukskrivning, diagnos, och terapi så kommer din livssituation alltid att vara upp till dig att hantera – ingen läkare, sambo, eller magisk fe kommer att förändra det åt dig. Ta ansvar. Du kan aldrig bli sjukskriven från ditt liv, det kommer ändå alltid att vänta på dig när du tar dig ur soffan. Ändra dina egna förutsättningar.
Sammanfattning
Varför så många blir utmattade är ett mångfacetterat problem där det inte finns några enkla lösningar. Det var och en av oss kan göra är att ta ansvar för oss själva, på olika sätt enligt förslag ovan. Har du fler förslag och funderingar? Dela gärna med dig.
Många blir utmattade, det finns nog lika många skäl som det finns utmattade. Det finns ju biologisk sårbarhet för utmattning kopplat till funktionsnedsättning som många i min ålder inte har blivit utredda för. Det finns många anställda i offentlig verksamhet som är satta att hjälpa alla med funktionsnedsättningar så att de får ett bra liv, när den delen haltar det vill säga att man kanske inte har den kunskap som behövs för att hjälpa en person med svårigheter då läggs ytterligare en sten på bördan. Vi har alltid egna val, men på grund av yttre omständigheter kanske man inte kan se att en liten förändring någonstans i sitt tänk skulle kunna leda till en klar förbättring. Man väljer ju inte att bli offer för omständigheterna, har man riktig otur kan man slita i många år för att få rätt hjälp och ändå så får man inte hjälpen. Jag känner till många personer som helt slutat jobba för att man inte får den hjälp man rätt till enligt skollagen för att ett funktionsnedsatt barn ska kunna gå i skolan, till slut har föräldrarna inget val utan att stanna hemma för att vårda sina barn, många barnmottagningar sjukskriver inte barn som blir utmattade av skolmiljön t ex, så utslagningen börjar tidigt. För dessa personer är det säkert oerhört provocerande att man säger att man måste välja, de väljer väg men någon annan styr färden åt dem trots det. Dessa människor avstår alltså lön, pensioner, får inte vård av barnersättning med mera och står med hela bördan i alla fall. Så jag håller bara delvis med om det du skriver, det finns otroligt många människor i Sverige idag som oroar sig för att bli uppsagda för att de själva är sjuka i utmattning eller om de har barn som inte får rätt hjälp och många av dem är inte högavlönade och kan göra så många val som kanske skulle behövas. Trots allt måste man bo, ha mat och kläder på kroppen oavsett inkomst eller arbetstid.
Tack för din kommentar!
Visst finns den kategorin som du beskriver också, men jag kan inte påstå att det är den jag möter i min kliniska vardag. Deras främsta problem är nästan alltid jobbet med för hög arbetsbörda och för lite möjligheter att påverka, och för mycket känsla av eget ansvar och att man ”ska fixa det”. Ovanpå det ligger det ofta, men definitivt inte alltid, problem i relationer, barn med bokstavsdiagnoser, eller annat på det privata planet som adderar till stressen. Alla är vi människor med olika typer av bördor, och vi har olika förmåga och möjlighet att hantera dem, och givetvis finns undantag. Barn med den här typen av problematik hamnar ju av förklarliga skäl inte hos oss alls, vilket gör att jag inte kan uttala mig om dem. Kanske kommer en del av de vuxna du beskriver aldrig till oss, det vet jag inte.
Jag tror däremot att, oavsett orsak, så är det du skriver om att ”Vi har alltid egna val, men på grund av yttre omständigheter kanske man inte kan se att en liten förändring någonstans i sitt tänk skulle kunna leda till en klar förbättring” mycket sant. Folk ser inte lösningar när man är ute på så djupt vatten att man knappt har näsan ovan ytan, för att man är fullt upptagen med att försöka överleva. Många beskriver stora svårigheter att t ex söka nytt arbete, för att de har inte ork till det. Därför vill jag försöka, med alla patienter jag träffar där jag ser att stress är ett problem oavsett om de är i närheten av utmattning eller inte, få dem att fundera över lösningar innan de är där. Det är mycket enklare att leta nytt jobb (eller om det är någon annan förändring man behöver göra) medan det fortfarande finns lite energi kvar, snarare än att försöka göra det när utmattningen är ett faktum.
/Cosmonomics
Bra svar och tankar om att undvika utmattning.
För några år sen gav jag mig själv en fin födelsedagspresent: ”Ledig varannan fredag resten av mitt (arbets-) liv”.
Jag körde så under flera år och det fungerade fantastiskt bra. Torsdag kväll till fredag em tog jag hand om mig själv och när fredag kväll kom så var jag både utvilad och bättre rent socialt.
Det jag då insåg var att den optimala (arbets-) veckan var 4 dagar på jobbet med full fart och 3 dagar hemma med familj och egna sysslor. Rekommenderas…
Besser
Håller helt med, även om jag har lagt fredagar halvlediga och måndagar hellediga för att det funkar bättre med jobb. Balansen blir väldigt påverkad av 5 vs 2 jämfört med 4 vs 3 dagar jobb/ledigt.
/Cosmonomics
Hej!
Jag tycker det är fascinerande hur en arbetsplats kan uppfattas olika av olika personer. Jag har varit en typisk ”duktig flicka” och har fått itutat sedan barnsben att alltid göra mitt bästa, hjälpa till med det som behövs, oavsett om jag är på jobbet eller någon annanstans. Sedan har jag insett hur olika attityder folk har till arbetet. En snubbe (på samma jobb som jag brukade däcka i soffan efter) sa att han gick till jobbet för att få energi, att kunna komma iväg från en tuff hemsituation med en vårdkrävande fru. Han såg arbetet som en umgängesplats i första hand och gjorde arbetsuppgifterna helt och hållet i sin egen takt, medan jag hade svårt att slappna av när det låg saker och väntade och andra bad mig göra dessa uppgifter.
Jag försöker inkorporera mer av hans tänk, särskilt nu när jag har barn behöver jag ju energi till att umgås med dem, så arbetet kan inte längre tillåtas ta energi på samma sätt som tidigare. Mer fikarumsprat, skojande och mindre visa mig duktig, det är sådant jag försöker träna på! Det är ju ändå inte som att löneskillnaden blivit så stor när jag har gjort dubbelt så mycket som vissa andra.
Tack för trevlig blogg!
Tack för din kommentar!
Jag tror det ligger mycket i det du skriver. Det finns folk som aldrig kommer att bli utbrända, för de har helt enkelt inte läggningen att sträcka sig så långt det går och sedan lite till, utan tar saker på sitt sätt, i sitt tempo. En del av dessa har kanske lärt sig av att se andra, medan andra har en personlighet som är lagd på det sättet. (Vi har nog alla haft de där rätt lata kollegorna som absolut inte gör något extra – men också de som bara helt enkelt gör sina egna arbetsuppgifter och inget mer, och inte är lata utan bara… tja, inte overachievers).
Skulle det vara fler med den inställningen kanske arbetssituationen på sikt skulle se annorlunda ut, för att saker och ting helt enkelt inte blev gjorda. Tror det är ett bättre sätt att leva livet än att hela tiden sträcka på sig lite till, tills man går sönder. Tycker det låter klokt med din inställning!
/Cosmonomics
Tack för att du skriver om detta! Att ifrågasätta heltidsnormen har ju varit helt tabu och är det fortfarande, speciellt om man talar med den äldre generationen. Vågar du ifrågasätta kraxar olyckskorpen om någon fälla som tydligen bara kvinnor fastnar i samt dålig pension och allmänt armod. Just att ta ansvar och gå ner i tid eller vad du nu behöver blir så svårt när hela samhället är uppbyggt och indoktrinerat kring heltid, karriär och instagram-liv. Jag har själv erfarenhet av utbrändhet och önskar att jag vågat ta ansvar redan när jag under den timslånga (enkel resa) pendlingen med kollektivtrafiken, till ett jobb jag avskydde önskade att bussen kunde köra ner i diket så att jag blev sådär halvt skadad så att jag blev sjukskriven ett slag och slapp jobba. Sjukt, I tell you, sjukt!
Tack för din kommentar! Det låter som att du hade det riktigt tufft ett tag, hoppas det är bättre nu.
Med tanke på hur våra pensioner med all sannolikhet kommer se ut så känns det som att vi alla (inte bara kvinnor) behöver fundera på vad vi sätter undan för detta, och inte lita på att ett heltidsjobb i 40 år kommer garantera oss någon hög pension… Vi behöver kunna tänka utanför boxen samhället satt upp för oss, och sluta tro att alla ska klara allting. Om det är tabu i den äldre generationen, så är det bara helt enkelt otänkbart bland många i den yngre generationen med deltid.
/Cosmonomics
Jag är i grunden helt med på att man ska ifrågasätta heltidsnormen, men tänker samtidigt att deltidsarbete kan vara en dålig lösning på kass arbetsmiljö i det större perspektivet. Det finns en risk att arbetsgivaren därmed kan fortsätta ställa orimliga krav, och svara att ”heltidsarbete är inte något som passar alla” om problemen lyfts. Istället för att ett lösa systemfel på arbetsplatsen så får arbetstagaren själv bekosta lösningen genom att gå ner i arbetstid och därmed förlora del av sin inkomst. Inom vissa yrken verkar ingen orka jobba 100% längre.
Hur tänker du angående detta?
Tack för din kommentar!
Framför allt tänker jag att man i det läget ska rösta med fötterna och lämna den arbetsplatsen bakom sig – hela vägen till att byta yrke, om man kommer fram till det du skriver om att ingen verkar orka jobba 100% längre inom ens yrkeskategori. Eftersom vi har svårt att rå på systemfel så är vårt enda ansvar mot oss själva och att skapa ett hållbart liv för oss. Vi kan påtala systemfelen, försöka påverka (kanske stiga i graderna och komma till en nivå där vi kan påverka?), eller så får vi gå därifrån och välja något annat. Att stanna kvar och jobba heltid och då jobba sig själv hela vägen in i väggen för att påtala att det finns fundamentala fel – ja, då är man väldigt omtänksam mot andra, men knappast mot sig själv. På arbetsplatser där detta sker om och om igen, att många arbetstagare blir utmattade, är det sällan så att det finns en välfungerande ledning som lyssnar ändå – ofta byts de också ut i rask takt, verkar det som.
Med det sagt är det givetvis inte enkelt. Jobbar ju själv inom sjukvården från vilken allt fler flyr på grund av dåliga arbetsvillkor – men det finns uppenbarligen bättre arbetsplatser/arbetsgivare, för de försvinner ju någon annanstans och alla skolar inte om sig till ett annat yrke.
/Cosmonomics
Hej! Bra och viktigt skrivet. Det finns en bok som heter Japonism, Erin Longhurst, som vål beskriver vad det kan innebära att ta hand om sig själv. Som titeln antyder så hämtas mycket av förslagen från Japan, det jag tycker om är själva inriktningen att ta hand om sig och hur många tillfällen i livet vi har att göra just det. Ibland kan vi behöva bli påminda:).
Mvh
Aktiegubben
Tack! Det låter som en intressant bok, tack för tipset, jag ska kolla på den om den finns på biblioteket 🙂
/Cosmonomics
Tagga ner på åtagandena och säg upp dig som familjens projektledare. Många verkar ha egna eller ungars aktiviteter varje dag i veckan. Livet levs efter kalenderbokningarna. Det kanske räcker om ungarna håller på med en aktivitet. En annan reflektion är att många pars vardag verkar bli ganska ojämställd efter att de får barn där kvinnan verkar ha huvudansvaret för hushållsrelaterade grejer. Hur många samtal har ni inte lyssnat på jobbet där mannen ringer hemifrån och undrar vad de ska äta till middag? Det kommer även en punkt när barnen borde börja ta ansvar för sina egna aktiviteter, gympapåsar, matlagning, tvätt etc. Många ungar verkar bo på hotell av döma av vardagsbeskrivningarna.
Många gånger kan man få bilden av att allt alltid är jobbets fel men när man lyssnar på folks berättelser av deras aktiviteter och helger blir man matt av allt annat som också är på gång parallellt.
Absolut, det är tvådelat. Dock upplever jag bland patienter sällan att det bara är hemsituationen som orsakar det hela, utan att det i de allra flesta fall ändå är jobbet i första hand – men med hem/fritidssituationen starkt bidragande, eftersom personer som har perfektionistisk och en jag-tar-på-mig-allt-läggning på jobbet ofta också har det hemma. Då är man klassförälder, tränare för ungarnas fotbollslag, kör dem på än den ena aktiviteten, än den andra, och så vidare, samtidigt som pressen på jobb är hög och återhämtningen minimal. Helheten blir en katastrof.
/Cosmonomics